Gudsbilder

En tid i min ungdom sa jag, att jag inte trodde på att det fanns någon Gud. Jag sa, att jag var ateist och trodde på naturvetenskapen. Framför allt intresserade jag mig för rymden. (I min blogg har jag skrivit ”Funderingar om rymden 1-17, som jag någon gång varit ute och berättat om. Den som vill kan söka i min blogg prostensunes.blog ”Funderingar om rymden 1 -17” för att få veta mer. Jag var kompis med den nu bortgångne astronomen Arne Ekman, som hjälpte mig mycket och vi funderade mycket tillsammans.

Jag var med om ett mirakel, som jag berättat många gånger om och kom att förstå, att jag varit med om något, som inte så lätt kunde förklaras. Jag kom till tro att Gud finns, men har hela mitt liv fått arbeta med tvivel. (Någon har sagt att det är endast den troende som kan tvivla. Ord som får vara min tröst.)

Den Gud, som jag upptäckte och som skapat allt, kosmos och mikrokosmos och som alltjämt håller detta i sin hand, hur kan vi som präster uttala oss i Den heliga treenighetens namn, påstå att vi talar å Guds vägnar? Jag ville dryfta frågan på en fortbildningsdag för oss präster för nu länge sen och fick svaret av en trosviss person: Har du såna åsikter skall du naturligtvis inte vara präst.

Jag blev sårad förstås, även om jag förstår att han hade rätt. Kanske skulle jag aldrig ha blivit präst. Kanske har jag missförstått min kallelse.

Av min gode vän, förre domprosten i Stockholm, Hans Ulfvebrand fick jag en bön av Sigbritt Ernald, som är gift med astronomiprofessorn Bengt Gustafsson. Det är inget försvar för mina åsikter, men ändå lite åt det hållet. Hon skriver i sin bön:

Ett namn för Gud
Du som vet- vad skall jag kalla dig?
Du som är vattnet i regnet
Jordens goda smak
solen som går upp och ner
Du, som är vindilen i vassruggen
– Vad skall jag kalla dig?

Du, som är barnets första skratt
den visas lätta suck
Du, som är kraften i den argas ilska
och vänder ditt ansikte mot mig.

Du, som är mitt veka liv
en svalas sista vingslag
ett vacklande steg
Du, som är mörker om natten
Du, som väntar tills jag vill
och lyfter mig underifrån

Du, som är
ditt yttersta
Östers slut och västers ände
Vintergatans styva klang
En avrättad gud.

Du som är mitt innersta innersta
vissheten och frågorna
närvaron, danserna och livet
berättelsernas djupa insikter.

Du, som fyller mig och tömmer mig
igen och och fyller mig
Du, som vet
-vad ska jag kalla dig?

Om det funnes
ett annat ord
än Gud
inte så illa medfaret
och heligare
skulle jag ropa det
skulle jag skriva det
på min hand
i livets mitt.

Du
som vet
Ge mig ditt namn
det som inte kan sägas.

Hennes man emeritus professor Bengt Gustafsson har också skrivit en bön i svenska kyrkans bönbok. Det är nr 76 och jag har fotograferat av den.

Naturvetenskap och tro är inte varandras motsatser.