Evigt liv

I dag låter jag min syster Bojan gästa min blogg, när hon skriver sin dikt, Evigt liv.

Evigt liv
Allhelgonatiden,med blommor och ljus besöker jag kära som gått.
Då kommer det till mej, så tydligt och klart, minnen av stort och av smått.
I barndomens kök vi samlas igen, vi är många men stämningen god.
Storasyster vid vedspisen lagade mat, mor Elsa vid diskbaljan stod.

Skolbarnens kläder hängde på tork, på linan som satt över spisen.
Diskvatten, avskrap och smulor och sånt, sparas i hinken till grisen.
Vatten bars in och slaskvatten ut, fotogenlampan osar och lyser.
Far kommer in med sin famn full av ved, ingen är hungrig och fryser.

I kammarn låg farmor med stickor och garn, hon kan varken stå eller gå.
Hon stickar strumpor år karlar och barn, av ullen den varma och grå.
Så fick hon ligga i tolv långa år, men var alltid tacksam och nöjd.
Dela sitt liv med familjen hon får, delta i oro och fröjd.

Kring köksbordet samlades stora och små, och vänner och grannar bland dem.
Tystlåtne grannen fick ingenting sagt, han klappar vår katt och går hem.
I farstun han möter en annan man, en annan personlighet.
Den ene är jordnära, pratsam och glad, den andre en blyg poet.

Cigarrstump och basker och grå overall, skrönor och bullrande skratt
Jakthunden morrar och blänger surt, och skrämmer vår sovande katt.
Mannen på kökssoffan slår sig nu ner, berättar om dagens bestyr.
Om gammalt och nytt och sanning och lögn och om vådliga äventyr.

Allt diskuterades, stort liksom smått, ja allt mellan himmel och hav.
Stora idéer och planer det fanns, som sällan blev någonting av.
Allhelgonatidens återbesök, öppnade minnenas dörr.
Många i köket är borta idag och köket är inte som förr.

Generation efter generation lever tillsammans en tid.
De gamla försvinner så som det skall va, sen får de yngre ta vid.
Vi som var unga är gamla idag, ja äldst bland de äldre vi är.
Nya ungdomar har vuxit upp, tar nu hand om jobb och besvär.

Bland barnen som föds kan man ännu ibland, se äldre släktingars drag.
Det är DNA, gener och allt annat sånt, som man lärt sej att spåra idag.
Det eviga livet kanske ej finns, i rymden bland stjärnornas glans.
Men en liten smula av oss blir kvar, i ett litet barn någonstans.

Min farmor och jag. Hon hette Charlotta Österdahl och föddes 1867 och dog 1957. Fotot är taget 1942.