Att bli gammal är inte så illa.

Det finns ju redskap till hjälp.
I dag fick jag ta fram käppen.
(Gunvor tog ett foto av mig.)

Jag bar mig dumt åt i går. Gunvor var på vattengympa och jag var ensam hemma i stan. Jag skulle laga ett hål i väggen i lägenheten med spackel, som jag retat mig länge på. Klättrade upp på en liten pall för att nå upp till hålet, men när jag skulle resa mig upp knäppte det till i vänstra knät och jag skrek till i min ensamhet, för det gjorde mycket ont. I dag går jag som jag skrev med käpp.

Jag satt på en konsert bredvid en man som sett mig spela tennis. Han sa till mig: ”Du hade kanske inte de renaste slagen i tennis, men du var en ”jäkel” på att springa”.

Nu är den tiden förbi. Jag minns alla år, när jag spelade tennis med Per-Johan Göthberg, Agge Ahlin, Göte Karlsson och Ivan Ahlgren. Alla badmintonmatcher för Hemse , alla pingismatcher för Östergarn. Vilken glädje och vilken fröjd att kunna springa och röra sig utan krämpor. Det är fint att ha alla minnen att glädjas åt. Då tog man det för självklart att kunna springa som en hind, men just i dag går det inte.
Nej, nu får jag sluta med mina ”jeremiader” och glädjas åt att jag ännu kan skriva.