(Fot0 Gunvor Österdahl)
1963 tror jag det var, som jag slutade på länsmejeriet i Visby och började arbeta i Buttle stenbrott.
Jag hade arbetat några år på länsmejeriet i Visby, men efter att ha blivit orättvist behandlad och oförskämt blivit utskälld av en mejerist, som nyligen kommit in från landet och inte visste någonting om mig, gick jag direkt upp till disponenten och sa upp mig. Tur att det fanns arbete i stenbrottet, eftersom jag var familjeförsörjare.
På den tiden vägde jag 63 kg och såg inte så stark ut. Av mina arbetskamrater ansågs jag vara stadsbo och dessutom tagit Buttles vackraste tös till min hustru, så jag låg inte så bra till i Buttle.
De försökte driva med mig, men det begrep jag inte. De bad mig, att jag skulle flytta den dränkbara pumpen till ett annat ställe. Jag förstod inte bättre utan bar dit den tunga pumpen för hand. De flyttade den med traktor annars. Jag tror de ville sätta mig på prov och få skratta lite åt mig, när jag inte orkade med den tunga pumpen, men jag utsattes inte för något mer styrkeprov.
I stenbrottet gick det så till att först borrade sprängarbasen ett 20 tal borrhål ett tiotal meter av klippväggen. Därefter laddade han med dynamit och sprängde ”storskottet”. Därefter borrade han hål i de stora stenbumlingarna och laddade med dynamit och knallhattar och en meter stubintråd på alla. Sen fick vi alla arbetare hjälpas åt att tända på stubintrådarna. Jag minns att jag var lite feg och hann tända på två stubintrådar, men de orädda och skickliga kunde tända ett tiotal innan de gick i skydd.
När de stora stenarna sprängts sönder var det dags att ta fram släggan och slå sönder stenarna i mindre bitar. (20 cm i fyrkant ungefär) I början hade jag svårt att hinna med de andra. Det blev mest smågrus av stenarna jag slog på, men jag lärde mig så småningom, att det fanns något som kallades ”klåv” i stenen. Kunde man se var man skulle slå med släggan gick det bättre. Vi lastade så den sönderslagna stenen för hand upp på en traktorvagn. Så körde Sigvard Etelhag med traktorn upp stenen till Roma sockerbruk, där den brändes i kalkugnen.
Efter att ha varit med om ett mirakel då en ängel öppnat mina ögonlock, när jag somnat vid bilratten i 70 – 80 km fart, började jag tillsammans med min hustru gå i Buttle kyrka på söndagarna. Jag kom att bli betraktad, som ”religiös” och när arbetarna fått reda på att jag kommit in på en skola och fått möjlighet att börja studera, sa en av lastbilsförarna, som kommit för att köra sten (det var någon enstaka gång, som stenen hämtades med lastbil.) ”Jasså. Du ska bli en sån där gök som lever på oss andra och inte gör någon nytta”.
Sprängarbasen hörde vad han sa och han blev arg och tog mig i försvar. Han sa till lastbilschaufören, att slutar du inte upp med att håna Sune, ska du få med mig att göra.
Vi som arbetade i stenbrottet, när jag var där, var: Sigvard Etelhag, Vestergren (glömt förnamnet), Sprängarbasen Erik Nordberg, Emil Larsson, Harry Gustavsson, Dave Gustavsson och så jag själv. Även Henry Bäckman ryckte in som sprängarbas, när Erik var förhindrad.
Jag tror att jag är den siste som ännu lever och som arbetade i Buttle stenbrott.
”Tiden går”.
Sunes blogg 