Förr bodde många präster i prästgårdar. Både kyrkoherdar och komministrar bodde i sina prästgårdar. (Jag har själv bott i tre prästgårdar. Eksta, Fårö och Östergarns.) Nu är det mera ovanligt att prästerna bor i prästgårdarna.
På 70 och 80-talet retade vi präster oss på att församlingsborna sa, att det var viktigt att det lyste i prästgården. Kanske tyckte vi att det viktigaste för dem skulle vara att komma till gudstjänsterna i kyrkan.
Jag har funderat på det där med att det var bra, om det lyste i prästgården. Det var kanske fromma tankar församlingsborna hade. Att prästgården kunde vara, en plats, ett slags öppet hus, dit församlingsborna kunde få komma med sina bekymmer. Det var bra att prästen bodde i församlingen eller pastoratet. Detta att prästen delade vardagen med församlingsborna. Kände till deras bekymmer och glädjeämnen. Kanske trodde de också att prästerna hade omtanke om sina församlingsbor, att de bad för dem, och att de kände en trygghet, när de såg att det lyste i prästgårdsfönstren.
Det kanske inte var så dumt att prästen bodde i prästgården. Personligen har jag i alla fall fått uppleva, att man kommer mycket nära sina församlingsbor, om man finns i närheten. Man gjorde många hembesök t.ex., när någon av de äldre fyllde år. Nu samlar man ihop alla gamla en dag om året och får det gjort på en gång.
Jag vet ju inte hur det är i dag. Kanske har prästerna ännu bättre kontakt nu, än vad vi präster hade förr?
Sunes blogg 