Gömma och begrunda i sitt hjärta?

(Lukas 2:19 Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta. 1917 års översättning)

Det händer att jag tänker att jag gör fel, som berättar om mina ”gudsupplevelser”. Kanske var det bättre om jag behöll det för mig själv och inte berättade det för andra, men det är som om något driver mig, att berätta. Jag tror att det kan bero på att jag blir så glad, när jag förstår att det finns en Gud och en mening med våra liv. Detta att vi inte bara är tillkomna av slumpens nycker, utan att det finns en mening och mål.

Jag talade med Birgitta och Gunnar Björlander för några dagar sen med anledning av att jag ville tacka för Gunnars bok, Pontius Pilatus. Jag berättade då också för dem att jag hade upplevt något som jag tyckte var märkligt. Birgitta sa då, att det är nog inte alla präster som får uppleva något sådant. Kanske borde jag vara tyst och inte berätta. Det är den ständiga frågan jag jag brottas med. Därför rubriken på min blogg: ”Gömma och begrunda i sitt hjärta”.

Det blev en lång inledning. Det jag tyckte var märkligt var följande:
Någon ringde till mig och bad att jag skulle medverka vid Gutamålsgillets dag. Man firade 80 år i gutamålsgillet och hon som ringde sa till mig, att man skulle fira: ”I glädjens tecken”. Hon tyckte att det skulle passa bra om jag ville läsa något ur mina ”galna kyrkohistorieböcker.” Jag blev glad över att bli tillfrågad och sa ja.

Sen började jag fundera: ”Var det rätt av mig att berätta galna och roliga historier på samlingen, som präst. Vara något av en clown? Borde jag inte som gammal prost istället vara någon, som en döende ville hålla i handen vid sin dödsbädd?”

Jag funderade mycket på det och talade med en studiekamrat, förre domprosten i Stockholm, Hans Ulfvebrand. Han gav mig ”Clownens bön”.

”Och när allt går mot sitt slut, låt mej då höra dej viska: När Du fick mitt folk att le, fick du mej att le”.

Underbara ord, för en som ständigt tvivlar på att han gör rätt.

Nåväl det kändes bra på Gutamålsgillets dag. Många skrattade åt mina skämt.
Men så var det det där med hur en gammal prost skulle bete sig. Är det riktigt att man kan bete sig som en clown ibland? Skulle det inte vara bättre om man levde så att någon ville hålla prosten i hand inför döden?

Någon vecka efter gutamålsgillets dag ringde telefonen intensivt en morgon. Gunvor höll på med något annat och jag fick tag i mobilen och svarade yrvaket.
Då hördes en ledsen röst som sa, att hennes mamma var döende och ville så gärna att jag skulle komma in till henne.

Jag gick i pension 2005 och inte varit särskilt aktiv i min prästtjänst sen dess. Ändå var det något i mitt hjärta eller huvud som sa, att en präst som blir kallad till en döende måste skyndsamt ge sig dit, så jag kastade på mig kläderna, tog prästskjortan med frimärket för säkerhets skull och åkte till Visby.

Det märkliga är, att jag blev glad över kallelsen. Detta att än en gång befinnas ”värdig” att tjänstgöra vid en dödsbädd. Det var som ett erkännande, att en clown som berättar galna historier ändå också duger att vara till hjälp för en döende.