Jag är drygt 82 år och har överlämnat dopen i vår släkt till vår son, Kent Österdahl. (Har blivit rädd för att tappa barnet) men i dag, när jag läst barnevangeliet på engelska, eftersom familjen var från Kapstaden och jag hade läst: ….Then he took the chlidren in his arms, placed his hands on each of them, and blessed them, kunde jag inte låta bli att ta min släkting i mina armar. (För resten är det inte något större fel på mig för min ålder. Jag är vid god vigör. Det är bara någon sorts fobi jag fått för mig. Jag är rädd om barnet, rädd för att tappa det.) Den känslan försvann helt plötsligt, när jag såg min broder Bertils barnbarnsbarn. Bertil dog 2003 vid 71 års ålder. Vi hade en mycket nära kontakt och jag tror att hans barn och barnbarn ser något hos mig, som också påminner om honom.
Det var så underbart att få hålla den lilla Bo Jon i min armar och ösa vatten över hans huvud i dopet. Gunvor tog en så fantastisk bild av händelsen. Man ser t.o.m hur vattendropparna rinner från min händer.
I mitt doptal, sa jag något om att egentligen är dopet också något av en namngivningsceremoni, eftersom Gud kallar genom prästen barnet vid namn i dopet. Det som är ännu bättre är att i dopet sammanfogas vi med Kristus och på så sätt ”lurar” vi döden, när den kommer. Vi har ju blivit sammanfogade med Kristus, och det måste innebära att vi genom denna handling lever tillsammans med Jesus, även om vi dör.
Sunes blogg 