Erik Hjorters dikt som han skrev från tornet på Torsburgen 25 juni 1946
Foto Harry Hanell. Fotot taget på 50-talet i Harry Hanells hem vid ett julkalas. Från vänster i bild: Harrys kusin, ”Britten”, Bojan, Hilmer Eriksson, Harrys mor, Märta Hanell, Edgar Österberg, Judith Lithberg och Erik Hjorter. Framför sitter jag, Sune och Harry.
Enligt gutasagan var det överbefolkning på Gotland någon gång på 200-talet och en tredjedel av Gotlands befolkning förvisades från ön. De flydde till Torsburgen och förskansade sig där. Det kom Erik att tänka på när han skrev sin vers i sommarkvällen. Erik föddes 5 augusti 1910 och dog 2 januari 1992. (Jag har i min blogg tidigare skrivit om Erik Hjorter under ”Människor jag mött” Erik Hjorter.) Jag letade i papper från Hajdeby, som jag fick överta efter försäljningen och tycker att Eriks dikt är värd att återge. Så Här kommer den.
En sommarkväll på Torsburg.
Himlens valv är täckt av lätta skyar.
Ensam står jag där i kvällens stund.
Milsvitt skymtas gårdar, skogar och byar.
Över mig står månen blank och rund.
Allting är tyst, på snabba fötter
ilar vildkaninen flinkt och käckt
fram sin väg bland kvistar sten och rötter.
Mild och ljum är sommarvindens fläkt.
Här och där jag ser en gammal kyrka
sticka upp sin spira emot skyn.
Där seklers själar, funnit styrka
att förtrösta på en god försyn.
Mången vacker tavla, ser mitt öga
Många intryck sinnet får
när omkring jag ser mig från det höga
tornet, där jag nu i kvällen står.
Över nejden skymningen sig lägrar
Långt i fjärran skymtar havet blått.
För min syn en tavla hägrar.
Tanken famnar sekler som har gått.
Här har en gång bott en fredlös skara
som från sina hem blev drivna ut
att förgås i hunger, köld och fara
att fördrivas från sin ö till slut.
Deras hem var ingen Funkisvilla
och de saknade elektriskt ljus.
Knappt ett stycke bröd att hungern stilla
och en dryck av vatten utan krus.
Här har de en gång sett havet glittra.
Stjärneglansen i från himlens päll.
Här har också de hört fåglar kvittra
mången gång i Nordisk sommarkväll.
Hell, då dem som slutat hårda striden
och för länge sedan gått till ro.
Ja, må också de en gång i friden
på den nya jorden evigt bo.
25/6 – 1946
Erik Hjorter.
Sunes blogg 