Den här bilden tog Gunvor 1 juli 2000. Alltså för 25 år sen. Det är svalungar som som ropar från sitt bo på ringklockan vid ÖIK:s stuga. Fotot taget med en digitalkamera där fotona sparades på en stor diskett. Jag tycker det är en rolig bild, även om den inte är av högsta kvalité och den får illustrera några roliga historier.
Den första hörde jag berättas på Fårö. Det var någon som tidigt på Fårö hade skaffat telefon. Den var i två delar. En hörlur som man hörde i och en tratt som man kunde tala i. En gång var det bara pigan hemma. Telefonen ringde och pigan sa: Hallå ei hule. Herrskape jär int hajma u ja kan int prata ei sån här mackapär.
(Ursäkta mitt fårö mål, jag är inte bra på det och det var säkert något längre hon sa, men jag minns det där med Hallå i hule och tyckte det var roligt)
I mitt hem fick vi inte telefon förrän mitten på 50- talet. Jag minns en gång, när jag var i Kräklingbo prästgård efter skolan och lekte med Hasse och Belle, prästen Harry Sjögrens barn. Jag ringde då hem för att tala om var jag var. Följande dialog utspelade sig i telefonen när jag ringde: Hej, de är Sune. Min bror som svarade sa: Naj, de är Gösta. Jag sa: De är Sune. Han sa: Naj, de är Gösta. Då sa jag: Ähh,. Gå och hämta morsan.
Jag är ju präst och har under min tjänstetid alltid haft telefonen bredvid mig också i sängkammaren. (Det hände att någon olycklig person ringde och behövde prata.)
En gång ringde det mitt i natten. Yrvaken tog jag telefonen och svarade: Östergarns prästgård, Sune. . Det var alldeles tyst i telefonen, men till slut var det någon som med sluddrig röst sa: Va har jag kum hän? Jag upprepade: Östergarns prästgård 520 01. Då sa han: Va- Inte en siffra rätt och så la han på luren.
Sunes blogg 