Gunvor och jag gick en skogspromenad upp mot myren. Det var mulet och vi hade under natten och morgontimmarna fått nio mm regn. Det doftade ljuvligt efter regnet, och Gunvor började se sig om efter smultron och ”najkar”. Hittade några smultron och hon började plocka. Själv gick jag vidare, för jag har lite svårt att komma ner till marken och plocka smultron. (Gamle klockaren i Östergarn Erik Gahnström, som fyller 99 år i höst sa så klokt: ”Ju närmare jorden man kommer, dess längre blir det dit”)
På vägen hem gick Gunvor och jag och småpratade om allt möjligt. Hon bjöd på smultronen, som hon plockat. Vi tyckte båda att smultronen smakade mindre, än vad vi mindes från vår barndom. Plötsligt kom solen fram för en kort stund mellan molnen. En visa som vi sjöng i skolan på 50-talet kom plötsligt för mig. Det var: Se nu tittar lilla solen fram igen.
Ingen av oss kom på fortsättningen av sången. Jag har väl aldrig tänkt på den sången, sen jag gick i skolan. Det är underligt, att får man bara rätt stimuli , så dyker det upp gamla minnen i hjärnan.
Sunes blogg 