Min tid är ute

Min tid är ute.

I dryga sju år var jag anställd som ungdomssekreterare i Visby Domkyrkoförsamling. I församlingen var då en intensiv barn och ungdomsverksamhet. Jag hade slutat min tjänst och började läsa till präst. Efter ett terminsuppehåll i studierna blev jag inbjuden till Visborgkskyrkan, för att samtala om ungdoms-verksamheten. Jag hade väl en åsikt, men blev tillrättavisad av en studiekamrat som sa: ”Din tid är ute, Sune” Jag blev sårad förstås, men har i efterhand förstått, att han hade helt rätt. Jag hade ju slutat min tjänst och det var dags att lämna över till någon annan.

Någonting av detta har åter drabbats mig. Jag slutade min tjänst som kyrkoherde och gick i pension år 2005.Ändå har jag lagt mig i kyrkans arbete och haft mina funderingar om saker och ting. Säkert har jag också sårat någon med mina åsikter. Det ber jag om ursäkt för. Någon annan har ansvaret nu.

Det är bara det, att jag hela tiden får arbeta med min tro. Den går liksom inte i pension. Vid ett tillfälle fick jag ett mycket gott råd av biskop Biörn, då han sa: ”Varför vilar Du, Sune, inte i kyrkans tro?”
Jag försöker och försöker, men det är som jag måste veta om Gud finns eller inte. Trots många gudsupplevelser jag fått och särskilt, när jag hade det som svårast, när min dödsångest lyste om mig. I efterhand har jag förstått, att jag då upplevde att Gud var mig som närmast. Jag hade ständigt kontakt med Herren. Den var kanske trots att den tiden var fruktansvärd hemsk, så var det kanske en välsignad tid, en tid med närheten till Kristus, som jag ibland kan sakna.

Varför drabbas jag så lätt av tvivel? Trots mina gudsupplevelser och syner, när det går om en tid så kommer tvivlen. Var det inte bara en dröm? En inbillning?

Jag tror, att jag söker sanningen. Just nu läser jag en bok av Harry Blomberg: Det brinner i sjön.  Huvudpersonen, Lars, är i grunden en duktig botanist, som gett ut en doktorsavhandling. Han har valt att bli präst, men har egentligen ingen tro. Han längtar tillbaka till sitt vetenskapliga arbete om alla blommor och växter. Han får i uppdrag att tillsammans med några fransmän visa på Lapplands växter och kultur. Lars säger vid ett tillfälle: ”En svensk lärd har sagt, att man skall söka sanningen även om den leder till helvetets portar”.

Helvetet är för mig att det inte finns någon Gud, att vårt liv är meningslöst, att själva livet är totalt utan mål och att vi blivit till av en slump genom konstiga processer i stjärnorna.

Ja, är detta sanningen måste jag acceptera den. Då finns inget hopp om en Himmel där vi kan träffa våra kära och nära igen.

”Fel”? Frågar Jean (en av fransmännen). ”Han har ju formulerat den förutsättningslösa forskningens princip alldeles förträffligt.”

Lars svarar: ”Ja, men sanningen leder aldrig till helvetet, utan till dess motsats.”

Det påminner mig om när biskop Martin Lönnebo på TV satt på Heta stolen och besvarade frågor.
En ung man sa: ”Jag tror inte på Gud. Hur ska det gå för mig på Domens dag?”
Biskop Martin sa: ”Håll fast vid ditt sökande efter sanning, för den som söker sanningen hamnar alltid i Jesu armar.”

Jag har nu under några år försökt läsa bibeln igen, för att bli stärkt i min tro. Jag fick problem med Josua, när han erövrade Kanaan. Det var otur för mig, att när jag läste om detta, så gick Putin med sina stridsvagnar in i Ukraina. Jag fann tyvärr likheter även om händelserna ägde rum med drygt 3000 år emellan.

Det innebar att jag lämnade bibelläsandet, men har nu tagit upp det igen.

 1982 gav Skeab/Verbum ut min lilla bok: Längtan efter tro.
Det är möjligt att jag drabbades av hybris. Trodde att jag var något, eftersom de gav ut min bok. Jag har nu förstått, att jag är ingenting, men är inte särskilt deprimerad för det. Jag tror, det är många som drabbas av denna insikt. Det gör ingenting, för jag lutar mig mot Paulus ord när han säger i första Korintierbrevet 15: 10. Men genom Guds nåd är jag vad jag är. (Fortsättningen på meningen gäller däremot inte mig)

Längtan efter tro är något av ett Gudsbevis, tror jag. Denna längtan, detta sökande efter Gud finns nog hos alla människor, inbyggda i själva skapelsen. Jag blev så glad, när biskop Martin skrev vid ett tillfälle, att denna längtan, detta sökande är mycket viktigt. (kanske skrev han inte riktigt så, men andemeningen var den samma).

Min tid är ute.
Ja, det börjar kännas lite så. Det gäller också mitt bloggskrivande. Jag har visserligen betalt det här året också för att få skriva min blogg, så vi får se hur det blir med skrivandet i fortsättningen. Kanske gör jag ett uppehåll, en Time Out, som någon känd person sa. Gunvor sa visserligen att jag ser gladast ut när jag skriver min blogg. Det är som terapi för mig, att få ur mig alla mina tankar och funderingar. Jag blev aldrig så populär som Dagny, hon fick miljontals följare. Under de fem åren jag haft prostensunes.blog  har det varit 46210 visningar  och 25836 besökare. Även om det är långt till Dagnys siffror, så är jag glad över resultatet.

Tack alla ni som läst min blogg. Trots att jag kommit underfund med att jag inte är någonting, så är jag mycket glad över all den kärlek som visats mig under mitt liv. Naturligtvis har jag också mött de som inte tyckt om mig.

Ett av de finaste minnen jag fått uppleva var vid Min sista högmässa i Eksta kyrka Kyndelsmässodagen 2018, då kyrkan var fylld med folk. Jag möttes då av enorm kärlek som strömmade mot mig och min familj.