Det är snart 45 år sen jag hörde orden. Jag hade en fruktansvärd dödsångest och skämdes för att jag inte hade tillräckligt stark tro.
Vid ett samtal med Sven-Erik Pernler, som varit präst i Svenska kyrkan, men lämnat den och blivit präst i katolska kyrkan, sa jag till honom: (Han var också docent och föreläste vid Uppsala universitet)
”Jag tycker det är underligt, att de jag känner starkast gemenskap med, det är pastorn i Elim församlingen, Per-Olof Sahlberg, pastorn i metodistförsamlingen Sven-Erik Jansson och så Du själv, präst i katolska kyrkan”.
Det var då han svarade: ”Ja – De troende känner igen varandra över samfundsgränserna”.
Naturligtvis tyckte jag om och beundrade alla mina kolleger. De kunde mycket mer än jag. Ove Lundin och Göran Beijer lärde jag mig mycket av under den tid jag var ungdomssekreterare i Visby domkyrkoförsamling.
Jag hade svårt att känna mig riktigt hemma någonstans. Kanske berodde det på att de andra inte visste riktigt var de hade mig. Jag hade inget emot kvinnliga präster. Kunde inte förstå varför de inte kunde få vara präster. De var ju de första som vittnat om Herren Jesu Kristi uppståndelse. Det som var den viktigaste händelsen för mig under historiens lopp.
Jag minns också biskop Biörns ord till mig, när han försökte trösta mig, när jag läst Lena Einhorns bok: Vad hände på väg till Damaskus”. I Lenas bok framgick det att det fanns ingenting i de romerska skrifterna om att Jesus över huvud taget hade funnits. Då sa biskop Biörn till mig: ”Sune, varför vilar Du inte i kyrkans tradition, (tro)”?
Ett fantastiskt bra råd som jag, med min konstiga personlighet, har så svårt att följa. Kanske har det med min ateistiska bakgrund att göra . Jag måste veta, måste söka efter sanningen.
Min far dog 1967, när jag var 24 år gammal. Hösten 1967 hade jag kommit in på RKU i Sigtuna för att utbildas till ungdomssekreterare. Där mötte jag fantastiska lärare. Bland andra Erland Olsson, som var rektor för RKU. Han blev något av en ställföreträdande far och senare något av mentor för mig. Han betydde mycket för mig.
Jag förvånades över att Sven-Erik sa så till mig, en ung man fylld av tvivel som längtade efter att kunna tro, att De troende känner igen varandra över samfundsgränserna.
Sunes blogg 