Utdrag ur ”Manuset En död österdahlare-en bra österdahlare.”
Den lilla boken kommer nog aldrig ut, men i mitt påbörjade manus har jag undrat om det bara är tillfälligheter i vissa händelser under mitt liv som ägt rum, eller om jag fått hjälp uppifrån.
1.Jag hade nyss blivit färdig i Sigtuna med min ungdomssekretareutbildning och blivit anställd i Visby Domkyrkoförsamling som ungdomssekreterare 1968. Då blev jag vald att representera domkyrkoförsamlingen i något som jag tror kallades Visby ekumeniska söndagsskolråd.
Första mötet jag var med på fanns representanter från de olika samfunden. Jag kände mig dum och hade just inte varit i sådana sammanhang förut. Det blev en pinsam stämning i lokalen, för de olika samfunden började beskylla varandra för att de stal barn från varandra.
Ordföranden la ifrån sig klubban, kassören smällde igen kassaboken och sa, att han ville lämna sitt uppdrag. En av deltagarna riktade blicken på mig och sa, att någon måste förlora, eller hur Österdahl? Jag kände mig helt vilsen, ville helst krypa under bordet och gömma mig och hade ingen aning om vad jag skulle svara. Då sa jag plötsligt: ”Jag hoppas att det blir Satan”.
Ordföranden fattade åter sin klubba och kassaförvaltaren öppnade sin kassabok och det blev ett fint sammanträde resten av mötet. (Jag vet ännu inte vad jag fick svaret ifrån. Kände mig helt tom, när jag fick frågan.)
2. Göken.
Det hände när jag hade en friluftsgudstjänst vid en gökotta i ett änge i Eksta. Det hade inte hörts något av göken, men när jag av slutade predikan med att säga: ”Låt oss nu såsom göken lovsjunga vår Skapare”. Innan jag hann säga något mera, gol göken. Några trodde att jag haft med en bandspelare, men det hade jag inte. Det märkliga var också, att när jag hade en liknande friluftsgudstjänst tio år senare sa jag, att för tio år sen sa jag att som avslutning på predikan, låt oss nu så som göken lovsjunga vår Skapare och att göken då hade galit, men det kan vi väl inte hoppas på i år, men vad hände? Jo. Göken gol då också.
3. Pingstkyrkan i Levide.
Jag satt ute på gräsklippan på Eksta prästgårdstomt. Gunvor kom ut till mig och sa, att föreståndaren för Pingstkyrkan i Levide var i telefon och ville tala med mig. Jag gick till telefonen och han sa, att han ville tala om ordningen för vår gudstjänst vi skulle ha på kvällen. Klockan var 19.00 och gudstjänsten skulle vara kl.19.30. Jag hade totalt glömt bort att jag skulle dit. Jag slängde på mig prästskjortan och for i väg. På vägen dit funderade jag över vad jag skulle predika om. Jag tar det där med kallelsen, tänkte jag. Det kan jag i alla fall lite om. Det blev min tur att predika och jag sa, att det där med kallelsen, det tror somliga att det räcker med att man bara säger ja en gång, såsom 25 februari 1945 då sa jag ja till Jesus. Jag tror inte det är så enkelt att man bara behöver säga ja till Jesus en gång, utan att vi måste säga ja till Jesus varje dag, när han ber oss göra hans vilja.
Föreståndaren bleknade och jag tänkte: ”Nu har jag gjort bort mig, nu får jag aldrig mer komma tillbaka och predika i Pingstkyrkan.
Efter gudstjänstens slut kom föreståndaren fram till mig och sa: ”Hur kunde du veta, att det var just den dagen jag sa JA till Jesus.? (Det hade jag ingen aning om. Jag hade bara huggit till med ett datum och ett årtal.)
4.låg på knä för prästen,
Vid en vigsel med efterföljande bröllopsfest hände att en bror till brudgummen hånade (skämtade med) brudgummen för att han fallit på knä inför prästen. Jag kände mig lite sårad, för det var ju inte mig han knäfallit för. Nu hade de ansvariga för bröllopet bett mig, att jag skulle avsluta bröllopsmiddagen med att läsa Gustaf Larssons dikt Tro. Dikten är på gutamål och börjar med orden: Har Du tro sum jär stark, fallar haugmaud pa knei… (Har du tro som är stark faller högmod på knä.
5.Regnbågen
Det var när jag var ny som kyrkoherde i Bunge pastorat och bodde på Fårö. Jag hade haft mycket att göra och var väldigt trött. Jag hade fått i uppdrag att just den kvällen vara med vid spridandet av aska i havet efter en avliden. Det skulle ske vid Lauters horn. Jag kom dit vid utsatt tid, men hittade inga anhöriga. Jag ringde till dem och undrade vad som hade hänt.
Jag hade tagit fel på plats. Det skulle inte vara vid Lauters horn utan vid Lauters fiskeläge. Det regnade väldeliga den kvällen och jag var inte på bästa humör. De anhöriga hade lånat en liten båt, som vi åkte ut med. Jag hällde ut askan efter den avlidne ur påsen och kom att tänka på, att jag borde väl säga något, helst hålla en liten andakt. Jag kom inte på något utan läste psalmen 256:”Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken” När jag hade läst färdigt slutade det att regna. Solen strålade och en fantastisk fin regnbåge visade sig. Jag tänkte: ”Det där förtjänade jag inte”.
6 Östergarns prästgårdspark
Det var en fantastiskt fin septemberkväll. Vi hade haft gäster och jag hade druckit några glas vin. När gästerna hade gått gick jag ut i prästgårdsparken. Det var stjärnklart och tusentals stjärnor och några planeter strålade mot mig. Jag kände mig lycklig och upprymd och sa till Gud: ”Herre om Du nu finns, kan Du inte ge mig ett tecken”. Då hörde jag en röst inom mig som sa: ”Duger inte det här? ”.
7 Första hjärtinfarkten
Jag hade i början på 1980 talet just kommit hem från sjukhuset för en misstänkt hjärtinfarkt. De hittade ingen utan de trodde att det var psykosomatiskt. (Det visade sig dock när jag fick min andra hjärtinfarkt långt senare och kom till sjukhuset på Karolinska, att de sa att jag haft en tidigare hjärtinfarkt där blodet tagit nya vägar, men att den läkt ändå bra.)
Vid min första infarkt som man inte trodde på hade jag en väldig dödsångest, när jag kom hem från sjukhuset. Jag gick in till min expedition i prästgården, för att inte visa hur rädd jag var. Jag slog upp psalmboken på måfå och får upp psalm 572.
1.
Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!
Glömmer du alldeles bort vad du har:
Frälsarens vänskap,
nåd och gemenskap.
Ännu han lever och är den han var.
Tillfälligheter? Kanske? Men märkligt är det.
(Några andra ”oförklarliga” händelser har jag också upplevt under mitt liv, men det får jag berätta om en annan gång)
Sunes blogg 