- Gustaf Österdahl gjorde militärtjänst vid Kustartilleriet i Fårösund. Han var en duktig skytt, innehade guldmärket. Det berättas att han blev gråhårig över en natt. Han var på en båt som bogserade ett mål för övningsskjutning från land. Problemet var att man tog fel på målet från land och sköt på bogserbåten som Gustaf var med på.
Gustaf var vid ett tillfälle på permission hemma vid Trosings i Gammelgarn. Då fick de höra stora skrällar. Gustafs mor trodde det var åska, men Gustaf förstod att kriget hade kommit och tog därför sitt gevär och cyklade mot Östergarn och Herrvik, där striden stod mellan ryska skepp och tyska minutläggaren Albatross. Albatross gick på land. Många var skadade och döda. Gustaf var med och såg händelsen.
Min far, Gustaf föddes 1891 och var 52 år när jag föddes. Det hände att han ibland berättade om vad han hade varit med om, men var annars en tystlåten person. Han gjorde lumpen och låg under första världskriget på Kustartilleriet i Fårösund. Det hette inte KA 3 då, utan hade ett annat namn. Jag har funderat på hur han kom till Fårösund från Trosings. Cyklade han hela vägen? Åkte han tåg från Roma?
Gunvor och jag kom att fundera över alla Buttlebor, som levde när hon var barn. Hon reflekterade över att de alla var döda nu. Det var då jag kom att tänka på, när min far var sjuk i cancer och mor berättade, att någon av hans arbetskamrater hade dött. Då sa far: ”Det är vår tur nu”. Far dog vid sjuttiofem år ålder 1967 och min mor dog i cancer vid sextiofem års ålder 1969.
Gunvor är 78 år och jag har fyllt 82 år. I Psaltarens 90 psalm vers 10 i bibeln står det: ”Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det blir långt….”, så visst är det: Vår tur nu. Det går inte att förneka.
Visst skulle vi gärna vilja vara med och se och följa våra barnbarnsbarn och se hur det går för dem i livet, men vi får vara glada över att fått vara med så här länge och fått se alla nio av våra barnbarnsbarn.
Jag skojade och sa till Mart Marend, som hjälpt mig att ge ut böckerna, Kyrkohistorier eller en glad österdahlare, En glad pensionär eller en gammal österdahlare och En sjuk österdahlare, att nu fattas bara: En död österdahlare-en bra österdahlare. De andra böckerna i ”dassformat”, avsedda att läsas på toaletten passar inte så bra med En död österdahlare-en bra österdahlare. Det känns konstigt att skämta om sin egen förestående död. Jag har påbörjat skriva på den, för Mart sa skämtsamt att jag måste lämna in manuset i god tid, om han skulle ge ut den.
Jag har tyvärr en förmåga att ta ut svårigheter i förtid. Det rör sig mycket om döden i mina tankar nu. Gamla minnen från barn och ungdomstiden lyser i klarare ljus än förut. Håller jag på att för mig själv sammanfatta mitt liv?
Det låter lite tråkigt, att tala för mycket om döden. Så, Lev så länge ni lever.
Sunes blogg 