Två solskenshistorier

(Gratisfoto från nätet)
30 juni 1954 skulle det bli total solförmörkelse över södra delarna av Gotland. Vid Hajdeby i Kräklingbo på Gotland skulle solförmörkelsen inte bli riktigt t0tal, men nästan.

Man fick inte se på solen med blotta ögat, utan man måste sota glas och se på solen genom det. Vi, alla barn vid Hajdeby, såg fram emot solförmörkelsen. Jag var elva år och min syster Bojan var fjorton år. Vi alla syskon sotade glas, så vi var beredda att se solförmörkelsen. Bojan hade fått en ny klänning av mor o far till sin skolavslutning i sjunde klass. I sin iver fick hon ett litet hål i sin klänning, när vi höll på med sotningen av glasen.

Vi var alla mycket spända inför solförmörkelsen. Vi cyklade upp till Torsburgen, (för att komma närmare solen?) eller för att om möjligt se bättre.

Det var något spöklikt och dolskt över Torsburgen, när det började mörkna mitt på dagen. Fåglarna började kvittra och trodde det var kväll. Det blev nästan helt mörkt och jag tror vi alla tyckte det var skönt, när solen kom tillbaka. Jag undrar, om vi genom de sotade glasen såg något av solen. Jag tycker, jag minns att det var mulet just när förmörkelsen var.

Ett annat tillfälle vid en solförmörkelse var när jag var präst och bodde i Östergarns prästgård. Någon gång mellan 1996 -2000 tror jag det var.

Det skulle vara en ringformad solförmörkelse och jag skulle senare på dagen viga ett par vid S:t Olofsholm. Jag lånade en svetsskärm av min bror och lyckades få en bild på solförmörkelsen genom svetsskärmen med den tidens digitalkamera. Bilden sparades på stora disketter, som jag tyvärr inte kan se i dag.

Bilden av solen såg då ut som en vigselring. Jag drog ut bilden och gav brudparet den och betonade vigselringens betydelse i mitt vigseltal. Jag tror jag avslöt mitt vigseltal med att säga: ”Er vigsel är så viktig, att man t.o.m. kan se er vigselring på himlavalvet.”

Kanske formulerade jag det inte riktigt så, men tyvärr har jag inte vigseltalet sparat och inte heller fotot, som var sparat på en stor diskett. Jag hoppas att deras äktenskap har hållit och att någon av dem tar kontakt med mig, för det skulle vara roligt att få se fotot och vad jag egentligen skrev i mitt vigseltal.