(Foto av mig 1945-46. Den som tagit fotot är skollärare Lewedahl.)
Min syster Bojan Larsson berättar så fint om vår familj 1945-46?. En händelse där mor och jag är något av huvudpersoner. Jag återger hennes berättelse i min blogg.
Ett barndomsminne
Elsa stod vid tvättbaljan och gnuggade kläderna mot den räfflade tvättbrädan. Hon var så trött och ryggen värkte. Sista året hade varit tungt för henne. Förra sommaren hade hon fått missfall och förlorat mycket blod.
Hon hade varit inlagd på lasarettet en vecka. Nu förstod hon att hon väntade barn igen. Hennes svärmor som bodde hos dem, hade varit till stor hjälp.
Både med barnen och arbetet utomhus. Nu var hon sängliggande efter en hjärnblödning och fick matas och skötas som ett spädbarn. Tur att äldsta dottern, Gunborg 17år, var duktig och hjälpte till. Yngste sonen, Sune2,5 år,hängde Elsa i kjolarna och ville inte släppa henne ur synhåll. Han hade blivit så mammig och ängslig efter att hon låg på lasarettet. Han var rädd att mamma skulle försvinna. Elsa la i vittvätten i brygghusgrytan och tog sin lille pojke i famnen och satte sig på bänken utanför.
Mannen Gustaf, kom med vatten han hämtat ur brunnen. Han tömde vattnet i baljorna där hon skulle skölja tvätten.
”Kan du inte ta Gunborg och barnen och gå ut i hagen och plocka blåbär?
Jag måste bli klar med tvätten.”
”Jo, kum Sune så skall vi ga u plukk bär.”
Gunborg kom med bärkorgen och burkar och kartonger till alla barnen att plocka i.
Så bar det iväg. Först far med korgen, Gunborg med Sune i handen,
Martin12 år, Yngve 9, Gunnar8, Gösta 6, Bojan 5 år.
Äldsta sonen Bertil 14 år, arbetade som bonddräng en halv mil hemifrån.
Innanför grinden till hagen, gick deras enda ko och betade. Och hästen,
Som Gustaf fått köpa, när den gamla dog.
Till torpet hörde ett änge nere vid stranden. Det hade en bonde i socknen varit intresserad av att köpa. Nu sålde Gustaf änget till honom för 800 kronor. Det räckte till att betala hästen och skulden i handelsboden.
Snart var bärplockandet igång och burkar och kartonger fylldes av ivriga barnhänder. Plötsligt skrek Sune till. Han sa att han stuckit sig på en pinne.
Gunborg tröstade och tittade på hans ben. Där syntes två små sår.
Det var nog inte så farligt. Sune gnällde och sa att han hade ont i benet och ville hem till mamma. ” De gar nukk snart yvar, vill du ha leit blåbär. ”
Pojken stoppade några bär i munnen men kräktes snart upp dem.
Gunborg ropade på pappa som kom och tittade på benet. ” Ja tror han har bleit ormbit;n. Samle ihop unggar, vi far skynd uss haim!”
Hemma hade just Elsa hängt ut den sista tvätten, när hon fick se sin familj komma springande på hagvägen. Hon släppte allt och sprang emot dem.
”Sune har bleit ormbit:n! Ta hand um han, ja cyklar ti grannar u lanar telefon u ringar ti dokton.”
Elsa tog pojken i famnen. Han var gråblek och kallsvettig.” Vill du ha let mjölk?” Han tog en liten mun mjölk som han snart kräktes upp.
Sune blev allt slappare i hennes famn och snart sov han djupt.
Gustaf kom tillbaka med besked från doktorn. Han kunde ingenting göra.
Innan han fått tag i cerum och tagit sig från Roma till Gammelgarn,skulle det ta så lång tid att cerumet inte skulle göra någon nytta. Det var bara att hoppas att pojken klarade av det.
Det blev en lång vaknatt för föräldrarna. Sune var medvetslös. Hans guldlockiga hår kletade fast vid hans kallsvettiga panna.
På morgonen kom grannfrun cyklande nerför backen. En underbart snäll och duktig kvinna i 60årsåldern. Elin var Elsas trygghet när något gick på tok.
” Hur är de mä sorken?” Elsa svarade att han fortfarande sov. Elin lyfte på täcket och såg på Sunes ben. Det ena benet var dubbelt så tjockt som det andra, och missfärgat från ljumsken till tårna.
”Sök u fa e han leit mjölk, da far han kräkes u far ur si gifte.”
Sune klarade krisen och var snart på benen igen. Till våren fick han en lillasyster,Bettan!
Fint berättat. Jag kommer inte ihåg så mycket av händelsen, men har ett svagt minne av att far bar mig.
Sunes blogg 