”Dörrtrösklarnas fästen darrade”.

(Foto Gunvor Österdahl)
1968 blev jag färdig med min ungdomssekreterare utbildning i Sigtuna. Vi fick vara med om bibelpantomimer och kyrkospel. Jag tyckte det var fint och ville gärna försöka mig på detta med Kyrkans Ungdom i Visby.

Vi valde Jesajas kallelse. Det är en fantastisk text. Problemet för min del var att det var några sånger med i kyrkospelet, och jag hade ingen förmåga att öva in några sånger med ungdomarna, eftersom jag är i det närmaste omusikalisk.

Det löste sig på ett mycket bra sätt. Några av ungdomarna var med i en ungdomskör och var utmärkta på att sjunga. De var självgående.

Jag vet inte varför jag tycker så mycket om just de här bibelverserna. Kanske för att det har med helighet att göra, men också närhet.

I kyrkans gudstjänster har Herren lovat, och då särskilt i nattvarden, att vara just där. Jag tänker också på att en seraf med en tång rör vid Jesajas läppar och säger att hans synd är borta. Det påminner mig om något.

Kunde vi bara ana, att Herren är oss nära i varje gudstjänst, skulle vi kanske också tycka att dörrtrösklarnas fästen darrar lite inför Guds helighet. Vi skulle förundras, om vi bara begrep vad vi är med om.

Tyvärr är det inte alltid så, att jag kan uppleva det på det viset, men jag försöker förstå, att det är så.

Jag återger här bibeltexten i Jesaja 6:1-8
6 Kapitlet.
Profetens kallelse.

1 I det år då konung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet.

2 Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar: med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de.

3 Och den ene ropade till den andre och sade: »Helig, helig, helig är HERREN Sebaot; hela jorden är full av hans härlighet.»

4 Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd; och huset blev uppfyllt av rök.

5 Då sade jag: »Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot.»

6 Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret.

7 Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: »Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.»

8 Och jag hörde Herren tala, och han sade: »Vem skall jag sända, och vem vill vara vår budbärare?» Och jag sade: »Se, här är jag, sänd mig.»