En död österdahlare?

Vår son, Kent fyllde 60 år för en tid sen. På kalaset träffade jag Mart Marend, som givit ut några av mina små böcker. Bland annat en grön, ”En glad österdahlare”. En gul med samma titel. En röd med titeln: ”En glad pensionär eller en gammal österdahlare” och en blå med titeln: ”En sjuk Österdahlare.

Mart påstår, att jag sagt att nu fattas bara en svart bok med titeln: ”En död österdahlare”. Mart sa också, att ska jag ge ut den är det bra, om du kommer in med manus i god tid.

Jag har kommit att fundera mer och mer på döden och vad för eftermäle, eller vad kommer man att säga om mig, när jag är borta?

Vi hade min barndomsvän Harry och hans fru Birgitta på kaffe för några dagar sen. Vi är födda 1943 och fyller 82 år under året som kommer . Jag redan i januari. Det är rimligt att tankar på döden, och vad som kommer att sägas om oss efteråt blir mer och mer aktuella. Jag har dessutom lagt märke till att efter en persons död blir det väldigt fort tyst. Det pratas mer o mer sällan om henne eller honom. Man försvinner snabbt från den här jorden.

Harry min vän valde den militära banan, med utbildning av sjukvårdare för ambulanstjänst. Han var dessutom idrottsofficer på A7 och mycket annat inom den militära banan.

Jag blev på något underligt sätt präst och var den förste i min släkt som erövrat en examen på universitetet.

Jag kom att tala med sonhustrun, Maria som är barnneurolog, och hon sa att jag rullat många rullrån till släkten vid årsdagar, barndop och vigslar. Så hon konstaterade att släkten kommer nog att komma ihåg dig för dina rullrån i alla fall.

Ja, alltid nåt, tänkte jag. Kanske blir mitt eftermäle, att jag rullat många rullrån.

Med dessa funderingar vill jag önska alla ett Gott Slut.

Jo, jag kom att tänka på att det kanhända blir ännu en bok, en vit liten bok  med guldskrift och med titeln: En himla österdahlare. Fast den är ju lite osäker förstås.

Gott Nytt År .