Vi var på Högmässa i Visborgskyrkan i dag. En fin, varm och kärleksfull Högmässa med kaffe o tårta efter i församlingssalen. En man sittande i rullstol var kyrkvärd och han läste den gammaltestamentliga texten. Vid kaffet berömde jag honom för hans fina läsning och undrade om han varit lärare. Han log mot mig och sa: ”Nej, jag har varit sotare”.
Då kom jag att minnas en gång, när vi bodde i Östergarns prästgård, och sotaren kom på besök. Han skulle sota skorstenen. Gunvor var i skolan, och jag var på väg ut någonstans och sa, att han fick låsa dörren, när han gick.
För att komma ut på taket i prästgården fick man gå fem våningar, om man räknar med källarvåningen och sotarvinden. Från sotarvinden fanns en lucka ut till taket och därifrån kunde man nå skorstenen. Stängningen på takluckan hade öppningen neråt.
Det blåste kraftigt när sotaren kommit upp på skorsten och luckan blåste igen, och där stod sotaren på skorstenen och kunde inte få upp takluckan. Han hade ingen mobiltelefon med sig och kunde inte meddela sig med någon.
Jag hade hunnit några hundratals meter ut på vägen med cykeln. Plötsligt fick jag höra hjärtskärande rop högt uppe från skorstenen. Sotaren kunde inte komma ner, eftersom takluckan hade slagit igen.
Det var tur att jag inte hunnit iväg längre, för då vet ingen hur länge sotaren fått stå där i blåsten.
Sunes blogg 