Hajdeby ännu en gång

Foto Harry Hanell. Fotot taget i mitten på 1960-talet.

Jag fyller snart 82 år, och det sägs att när man blir gammal kommer man närmare sin barndom igen. Vid femtiden i morse vaknade jag och låg och tänkte på ett minne jag har från fyra års åldern.

Jag satt på pottan i köket och mina äldre syskon var ute och lekte i snön. Plötsligt kom min bror Gösta in från änget bakom huset och ropade: ”Det brinner i taket på huset”.
Alla rusade ut och kvar blev jag sittande på min potta i köket.

Min far, Gustaf tog med sig min bror Bertil, som då var i femton års åldern, och de sprang för att hämta den tungastegen av trä, som nådde upp på taket. Bertil berättade senare att benen vek sig under honom, dels för att stegen var tung, men också av rädsla för att huset skulle brinna ner.

Huset hade på den tiden tjärsmort papptak och var mycket brandfarligt. Det var allt tur att det var snö på taket, som hindrade att elden tog större fart.

Far klättrade upp på stegen till taket och kunde med snö släcka elden. Han hade köpt huset vid Hajdeby strax innan. Huset hade stått öde i många år och var i stort behov av renovering. Far bytte senare pappen som låg på taket och lade på tegel i stället. Jag kan i dag känna något av den ångest han måste ha känt, när han såg faran framför sig, att den nya bostaden skulle gå upp i rök.

(I går kväll visade Harry mig hur AI kunde skriva en vacker kärleksdikt till Gunvor från mig. Det enda AI fick reda på var att vi varit gifta i 60 år. Det blev en bra dikt på tre verser med perfekt svenska. Det kändes ändå lite konstigt att använda sig av AI. Därför väljer jag att också i fortsättningen skriva själv med mina fel och brister)