
Foto: Melkers farmors mor, Gunvor.
Vi hade i dag besök av vårt barnbarnsbarn, Melker och hans farmor Maria. Kärt besök och man blir väldigt glad som farmors far, när man får ett spontant leende av ”sårken”.
Visst känner vi varandra, men det är hans farmor som gäller, när inte mor och far är med. Jag minns hur nära vi var våra barnbarn, när vi var deras farmor och farfar, mormor och morfar. Det är klart jag fyller snart 82 år och har inte samma ork längre, men man minns hur det var, när man behövdes. Ändå förstår jag,att det är som det ska. Vi har gjort vårt.
Glädjande nog kan man säga att det beror på att vi lever längre i dag. För min del hade jag bara farmor, som vi kallade ”fam” när jag var barn. Farfar, mormor och morfar var döda .
Jag tycker det saknas namn för oss som har barnbarnsbarn. Man säger ”gammelfarfar, gammelfarmor, gammelmormor och gammelmorfar, men det stämmer inte alltid. Det är ganska krångligt att hitta rätt namn på vem vi gamlingar egentligen är.
Våra första barnbarnsbarn kom att kalla mig ”faffa Sune” för att skilja mig från deras farfar Kent. Det känns varmt och bra, när de ännu i dag kallar mig ”faffa Sune”, fast de nu närmar sig tonåren.
Har jag förstått min brevväninna från Norge rätt, så har de ett gemensamt namn för oss ”tremänningar”. De kallar oss för ”oldefar” och ”oldemor”. De bryr sig inte om att reda ut närmare släktskap än så.
Jag efterlyser därför ett nytt gemensamt namn för oss gamlingar, som har barnbarnsbarn.