Min bror Martin född 1931 död 2002.
I mitt hem vid Hajdeby talades det mycket gutamål. Jag har märkt att efter det att jag var med på gutamålsgudstjänsten i Visby Domkyrka, har jag börjat prata mer gutamål igen.
Jag kom att tänka på att vi ibland i SLU hade som program små sketcher och andra roligheter. Det var min syster Bojan, Martin och svåger Allan som hade tokiga och roliga idéer, som vi framförde på scen. Det var mycket ”gjån” och skratt när vi förberedde programmen.
Jag minns särskilt en gång då min kompis och granne Harry och jag, femton år gamla, tog varandras fötter och rullade som ett hjul över scenen och sjöng: ”Nu är det hjul igen”.
Jag minns också när Martin iklädd en gammal ”krimmermössa” sittande på en stol och läste en gammal gutnisk dikt någon skrivit på 30 eller 40 talet. Dikten hette:
Ungkarlen
Ja jivi vicken tosing man har vare,
allt ei sin ungdom fram till åldans haust,
som trot alle kålltöig di var rare
finns de ingen läkdom
för mitt arme brost.
Ja minns na nuck de vackre Josefine
me mun så fein som kyssbärsvein u äppelmos,
men när ja gärd min av att ring ja ville gi ne.
Da glaid ha me en ann`n iväg sin kos.
Ja glåimd na snart eihop med kluckans Ell`n
Vör blai så kuttrasjau så de kan ingen tro,
men den förälskelsn blai dundaskrälln
u den to knäcken pa miein sinnesro.
Ja trod så vilt pa vad de trulle sägde
att vör skudd blei ett par – Ja arme tok,
men ha iväg till land ei västar läggde
u sällskap to ha me mein sparbanksbok.
De tridu som ja fick var döpt till Britn
u de sag ut som vör skudd blei ett par,
men bäst de var, så fick ha si en leitn
u jädringen um ja var banets far.
Ja har nå seit pa leives avusedar
u skör den eld som har mi bränt,
men de kan hände änne i desse teidar
att ja alanu kärlaikstränktn känt.
Så akt er väl för alle falske peikar
de finns knappt tro ei någe jungfrubraust,
U um er drängar fran mein maning veikar
förvandles leive ert till dystar haust.
(Den gamla dikten har väl inte en så bra kvinnosyn, men va vi hade roligt på våra möten i slutet på 50-talet).
Sunes blogg 