Allhelgonatid

(Soest i natten 15 sept. 1986. Isch liebe dich, Gunvor.-skrivet i marginalen.
Utdrag ur en gammal anteckningsbok som Gunvor hittade på ladugårdsloftet i Buttle. Jag hade antagligen svårt att sova och längtade hem från predigerseminariet i Soest i Tyskland till Gunvor. Jag skrev då följande berättelse:)

Jag satt på pastorsexpeditionen och arbetade med pappersärende. Det ringde på ytterdörren. En kvinna i medelåldern kom in. Hon ville att jag skulle skriva ut ett minnesblad till ”gamle kluckan”. När vi satt där och samtalade berättade hon, att ”gamle kluckan” alltid sagt att han ville dö i allhelgonatid. Jag förstod inte riktigt. För mig hade allahelgonatiden betytt död och förruttnelse. Det sa jag också till kvinnan. Hon sa då, att hon inte förstod mig. Hon tyckte inte det var något hemskt med allhelgonatiden. Tvärtom var ju den tiden målet för allting, som man företog sig på landsbygden. Det var ju då bonden fick lön för mödan.

”Gamle kluckan” dog vid 16- tiden. Ännu ett jordeliv hade nått sitt slut. Hans arbetsdag var till ända. Han hade, medan han ännu levde, talat om , att han inte ville ha någon dyr blomstersmyckning på sin kista. Han visste allt för väl, att den fägringen varade endast en kort tid, någon timme högst. Sen skulle blommorna begravas i jorden. Därför tyckte han, att de eventuella pengar hans vänner och anhöriga kunde tänkas ge vid hans bortgång, hellre skulle gå till SKM, så att nödlidande kunde få glädje av dem. Så blev det också bestämt.

Gamle klockarens kista blev för mig den första som präst, som inte hade någon köpt utsmyckning på kistan. Den hade något mycket finare.

Min svåger hade bett mig komma till gamle klockarens hem klockan tio på lördagsmorgonen. Stoftet med gamle klockaren skulle komma dit med begravningsbilen. Så skedde också. Begravningsbilen kom och där var då redan  familjen samlad. Kistan med stoftet ställdes på gården. Bojan, min syster, kom så med en vacker blomsteruppsättning bunden som ett kors, vilket bands fast på kistlocket. Blommorna var hämtade från ”gamle kluckans” trädgård. Blommor i senhöstens, allahelgonatidens färger. Kistan fördes så till kyrkan. På vägen dit hade några lagt ut granris, för att hedra ”gamle kluckan”. (Emil  hade tjänat sin församling Eksta i drygt 30 år och varit en omtyckt klockare)

När jag kom ut från sakristian i Eksta kyrka för att jordfästa min vän, kände jag hur tårarna började komma. Jag fick svälja och svälja, för vid kistan stod ”gamle kluckans” sonson Ola och spelade på trumpet: ”Var jag går i skogar berg och dalar”. Det var en av de finaste jordfästningar jag varit med om.

Ute på kyrkogården sken solen. Några gula löv dröjde sig ännu kvar på träden. Det var skördetid, fälten hade vitnat till skörd.
När stoftet av min vän sänkts i jorden och då alla tagit farväl, gick jag fram  för att lysa frid över graven. Långt där nere i det svarta hålet i jorden vilade kistan.
Var det slutet för ”gamle kluckan”?
Nej, och åter nej. För där nere från graven låg blomsterkorset, det kristna segertecknet och strålade mot mig. Vittnade om att detta var inte slutet. Han som dog på korset, honom som gamle klockaren hållit så kär var nu hos honom. Därför kunde jag i tro höja armen och säga: ”Herre giv Emil Larsson den eviga friden och låt ditt eviga ljus lysa för honom. Amen.

(Bilden är från Ljuvablommor.se, med deras tillåtelse att publicera bilden. Det är alltså inte ett foto av korset Bojan gjorde, men det var något liknande.)