Porten

(Fröjel kyrka Foto Kent Österdahl)
I dag var vi i Hejde kyrka på mässa. Döden och livet var temat för söndagen. Jag har funderat i de här dagarna på att skriva en ny blogg, men det har inte blivit av. I dag hände det mig något märkligt. Mitt i predikan fick jag en ingivelse, att jag skulle kunna kunna gå upp och vittna efter predikan om vad jag har upplevt. Kent, sonen som ledde gudstjänsten hade en bra predikan, och jag ville inte ”förstöra” den med mitt personliga vittnesbörd. Kanske skulle också de församlade som var ganska många tro att det hade ”snurrat till” för mig om jag brutit in i predikan med mitt vittnesbörd. Temat var dock det samma

Jag har ganska många gånger berättat, att jag hade en fruktansvärd dödsångest under några år, beroende på att jag efter att ha fått en hjärtinfarkt i 37 års ålder ändå arbetade som vanligt. På sjukhuset trodde de att det var psykosomatiskt och jag försökte intala mig själv det också. Ville inte att folk skulle tro att jag inte klarade av att vara präst. (En läkare, Ennander som var militärläkare på KA 3 och tidigare varit intensivläkare i Boden, sa när han fick se mitt EKG, att jag hade haft en bakvägsinfarkt och att de var svåra att upptäcka. Vid min andra infarkt på Karolinska sjukhuset konstaterade också att jag haft en tidigare infarkt.)

Särskilt svårt var det vid begravningsgudstjänster och vigslar. Plötsligt kom mitt hjärta ur rytmen och började bulta som bara den. Jag fick svårt att andas och fick liksom stöta fram orden.

En gång i början på 1980 talet hade jag en begravningsgudstjänst i Fröjels kyrka. Mitt under mitt griftetal slog hjärtat till med att bulta och hoppa. Jag trodde jag skulle dö och undrade hur jag skulle klara att se när kistan sänktes i graven. Vägen till graven var längre än vanligt. Väl framme vid graven såg jag ner i den. -Vad såg jag? Jo i stället för botten på graven såg jag liksom en port som mynnade ut i ett fantastiskt landskap, fullt av blommor, gräs, träd och små sjöar. Det var som den vackraste äng. Psaltarens 23 psalm kom för mig: ”Herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.

Det var detta jag jag tänkte berätta i kyrkan i Hejde i dag i mitt vittnesbörd.
Jag vet att jag inte borde berätta om allt det här, men jag vill ge ett hopp till alla som är rädda för döden. Jag tror att livet slutar inte med döden, utan att något fantastiskt väntar.

I kyrkan i dag sjöng vi psalmen 285: I den skriver författaren Britt G Hallqvist bland annat: Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.