Fotot taget på min mor Elsa när hon fyllde 60 år 1963.
Kom att tänka på henne, när jag vaknade mitt i natten och frös för att jag hade sparkat av mig. Jag kröp in till Gunvor och ”hyllde” på henne mitt täcke, för jag antog att hon också frös.
Jag minns min mor, när hon somnade på en stol vid bordet och vaknade av att hon frös. Hon somnade ofta vid bordet på kvällarna. Det var inte att undra på, för hon var tidigt uppe på morgnarna och gjorde eld i vedspisen. Hon hade fött nio barn och hade ett hushåll på tolv personer i familjen. Det var inte undra på att hon somnade vid bordet på kvällarna. Hon vaknade av att hon frös. Då gick hon omkring och ”hyllde” på oss alla barn något, för att hon själv frös. Jag tänkte på detta, när jag vaknade av att jag frös och ”hyllde” på Gunvor mitt täcke.
Jag minns också när jag i ungdomen flyttat till Visby och arbetade på länsmejeriet. På min ledighet åkte jag ofta hem till mitt hem och låg ibland över. Jag minns då hur mor kom upp till kammaren där jag låg och stoppade om mig, ”vuxna karlen”. En gest så kärleksfull att jag ännu kan känna värmen från min mor.
Det påminner mig om, när jag en period i mitt liv hade en väldig dödsångest och samtidigt hade många begravningsgudstjänster. Det hände att det fanns klockare som med en gammal traktor skyfflade till gravarna om de döda.
Klockaren i Eksta, en kvinnlig klockare, la till graven för hand med hjälp av en spade. Hon gjorde det på ett så kärleksfullt sätt, att jag tänkte på min mor när hon stoppade om mig. Det var så fint.
Naturligtvis är det åtskilliga klockare under årens lopp, som grävt gravarna för hand och lagt till dem för hand om de döda, men det är så underligt att jag minns just hennes sätt att lägga igen graven, att ”hylla på” så som hon gjorde, så innerligt kärleksfullt och värdigt.
Sunes blogg 