Att bli sedd- att bli igenkänd.

Jag var på en begravning i går. Det var långt över hundra personer i kyrkan. En ung man i skägg kom fram till mig och utstrålade värme. Han sa att han hade gått och läst för mig. Jag kände inte igen honom. Det gjorde ont, när jag såg hur sårad han blev. Någon annan kom och hälsade och jag fick ingen möjlighet att reda ut när han gått och läst för mig, eftersom han drog sig undan när den andre kom. Jag skämdes och skäms ännu för att jag inte kände igen honom.

Det är viktigt att bli sedd och att känna igen personer. Jag minns en from gammal dam, som gick i kyrkan varenda söndag. Hon är död nu sedan länge. Hon hade flyttat till stan och den nya prästen hade inte sett och inte hälsat på henne. Hon var sårad länge.

Nils Huhta, min kollega och vän,  är död sedan länge. Han hade en otrolig förmåga att känna igen människor. Alla ungdomar som var med oss på läger i norska fjällen, för nu mycket länge sen, kom han ihåg. På sjukbesök, när han var och hälsade på gamla, mindes han mycket  väl alla sjukdomar de berättat för honom. Han hade en underbar gåva att känna igen och komma ihåg.

Hur glad blev jag inte själv, när biskop Erik mottogs i gudstjänsten i Domkyrkan och han efteråt, när jag skulle gå ut ur kyrkan och hälsade på honom och han sa: ”Hej Sune. Hur har Du det där ute i Östergarn nu för tiden?”

Jag hade visserligen gått i pension från kyrkoherdetjänsten i Östergarn 2005 och flyttat till Buttle, men ändå. Jag trodde inte han kände till mig, men han såg och kände igen. En utmärkt egenskap hos en biskop.

Jag skulle också vilja ha den egenskapen, men har den inte på samma sätt. Ibland får jag tanken, att det beror på att jag är för självupptagen. Ser bara mig själv. Tanken har också föresvävat mig, att jag kanske börjar bli dement. Det händer att när Gunvor och jag ser en film på TV, att hon säger: ”Den här har vi sett förut”. Jag minns då inte. Det har sina fördelar också, för då kan jag se om filmen med behållning, för jag minns ju inte hur den slutar.

Får avsluta med en sann rolig historia, som jag säkert berättat förut. Jag var från 1989 – 1995 kyrkoherde i Bunge pastorat och bodde på Fårö. En dag fick jag ett vykort från barntimmeledarna på vilket det stod: ”Hur är det med prästen? Vi tror att det är med honom, som det är med Jesus. Vi vet han finns, men vi ser honom inte.”