i Buttle och hittat en gammal anteckningsbok där jag skrivit om fortbildningsdagar i Soest. Jag återger vad jag skrivit här. (Vi firar i dag diamantbröllop, och jag tycker det är fint att berätta om min längtan till henne från första dagen vi träffades.) (Fotot taget 1961 vid Trosings)
Soest. Söndag den 21 sept 1986
Jag vaknade vid 7 tiden på rummet i predingeseminariet. Efter det att jag duschat och gjort mig i ordning ringde jag min hustru Gunvor. Vi gav båda uttryck för vår längtan efter varandra och var mycket tacksamma över att vi ännu efter 25 år kunde känna så. Gunvor skulle på gudstjänst i Levide kyrka på Gotland, och jag skulle gå på gudstjänst i S:t Petri kyrka i staden Soest.
Jag gav mig av i god tid. På vägen till kyrkan tog jag foton av stan. Innan gudstjänsten började i S:t Petri gick jag in i S:t Patrokli, den katolska kyrkan, som låg alldeles bredvid. Inne i kyrkan gick jag fram till en Kristusskulptur där han dignade under korset. Jag uppfattade skulpturen så levande, att jag såg honom röra på läpparna. Jag trodde det var en synvilla. Det var mer än 15 år sen jag förväntat mig att få se något tecken från ett krucifix, en träskulptur. Men läpparna fortsatte att röra sig.
Jag satte mig på bänken framför skulpturen. Plötsligt såg jag att det var inte bara läpparna, det var också ögonen. Ja, han nickade till mig med huvudet, och jag såg hur han andades. Kunde nästan höra hans tunga andetag. Jag försökte ruska på mitt huvud för att så att säga vakna till, men det hjälpte inte. Trots min invändningar var han som levande framför mig. Jag kunde inte höra hans ord, såg bara hur läpparna som rörde sig, såg den brustna blicken, såg huvudets kamp, såg hur bröstet hävdes, men jag uppfattade inga ord, såg bara lidandet och jag tyckte erbarmligt synd om honom. Jag hade föreställt mig att Jesus nu var lycklig och glad hos sin Fader. Föreställt mig att det ohyggliga straffet han fick genomlida där på Golgata för snart 2000 år sen ändades , då döden inträffade på första långfredagen. Jag tänkte: ”Herre, stackars dig. Släpar Du ännu på det där gamla korset?”
Var det verkligen så, att han ännu bar sitt kors, att han ännu fick genomlida detta hemska? Var det detta han ville säga mig? Var det någonting om hans kyrka att hon lider? Var det något i mitt personliga liv, som orsakar honom detta lidande? Ja, frågorna är många och kanske får jag aldrig svar på dem. Det enda jag vet, det är att jag vill gå till S:t Patrokli igen, för att om möjligt ånyo få ett livstecken.
_______
15 augusti 1989 firade Gunvor och jag silverbröllop. Vi beslöt då att tågluffa i Europa. Jag hade en önskan att få visa S:t Patrokli kyrka och det märkliga krucifixet där för henne. Vi fick hjälp av prästen Albrecht Winther att komma in i kyrkan. Väl där inne blev jag mycket snopen. Det var inte alls samma krucifix jag sett. Det jag såg den gången 21 sept 1986 var något helt annat. Jag blev besviken och tyckte inte det var mycket att visa Gunvor. En stor grotesk träskulptur.
(I marginalen i anteckningsboken står det: ”Ich liebe dich”, Gunvor. Jag hade ju gått Folkhögskolan i Hemse på Gotland och läst Bitte 1, 2 och tre och var Tyskland, så jag måste ju visa vad jag kunde.)
Sunes blogg 