Bröllop

Kom att tänka på en händelse som inträffade för drygt 30 år sen. Jag hade vigt ett par i kyrkan och allt gick bra. Gunvor och jag blev inbjudna till bröllopsfesten i bygdegården. Vi var många bjudna. Kanske hundra personer, brudparets släkt och vänner.
Många tal hölls, både roliga, allvarsamma, dråpliga och något pinsamma. (Själv tyckte jag de mest pinsamma talen på bröllop var när bestmannen gjorde anspelningar på att han haft ett ”förhållande” med brudgummen. Jag tänkte på den stackars bruden.)

Nåväl. Bröllopsmiddagen rullade på. Vi fick helgrillad gris med tillbehör. Gotlandsdricka, vin och snaps. Jag kände mig varm och svettig och gick ut i högtidskläderna för oss präster, kaftan och elva. Ute på trappan möter jag stojande och halvfulla ungdomar,

En av dem raglar fram till mig och utbrister högt och mycket tydligt: ”Va ska du nu predeike um för djävla skit i morgu, Sune da”?

Jag svarade: ”I morgu, då ska jag predika om mannen som levde som ett svin och tyckte livet var grymt”

Det blev alldeles tyst en god stund bland ungdomarna. Jag menade absolut inget illa. Det bara föll sig så. Det var som en lös hög boll i tennis, bara att smasha in.

Min predikan skulle handla om Jesu liknelse om den förlorade sonen enligt Lukas evangelium 15 kap. verserna 11 – 32.