Allan, min svåger skulle ha fyllt 90 år i dag

Jag har ofta tänkt att alla som har levt har något att berätta, ja var och en skulle kunna fylla en hel bok. Allan har nedtecknat delar av sitt liv, så att barn och barnbarn och efterföljande ska få veta något av vad han varit med om. Jag återger det här:

  Allan berättar
Här är ditt liv, så hette ett TV-program med Lasse Holmkvist, som gick på 1980talet.
Alla människor formar en livets bok till nytta och ibland onytta för andra.
Låt oss bläddra i min bok.
Grundfamiljen bestod av fyra personer: Pappa Emil Viktor Larsson, Mamma Jenny Augusta Karolina, syster Gungerd Margareta och jag Allan Egon.

Emil föddes i Eksta 5 mars 1900.Hans mor hette Selma, var ogift och fick tre barn.
Enligt kyrkboken var fadern okänd. Barnen lämnades hos Selmas mor och Selma for till   Stockholm för att få arbete. Emils mormor och morfar hade svårt att försörja barnen.
Socknen fick ta hand om dem och barnen auktionerades ut till den bondgård, som ville ta hand om dem till billigaste pris. Selma blev kvar i Stockholm och gifte sig Ehrenström. De  fick tre barn. Hennes tre äldsta barn blev kvar på Gotland.    

Emil var i 7 årsåldern när han kom till en gård vid Bopparve i Eksta. Han fick arbeta hårt och  fick inte mat så att han blev mätt. Emil gick i skolan i Eksta.När han slutat skolan fick han arbete som dräng på en annan stor gård vid Bopparve. Där trivdes han bland alla andra pigor och drängar.

 Gården där han arbetade ägde, tillsammans med två andra gårdar i Eksta , Lilla Karlsö .Där betade gårdarnas ca 120 får. I Emils arbetsuppgifter ingick att sköta om fåren.
I slutet av april när lamningen började, rodde han ensam ut till ön och stannade där i tre veckor. Han var helt ensam och det fanns ingen telefon eller annan förbindelse med Gotland.
Mat hade han med sig: Salt strömming, salt fläsk, potatis och hembakt surbröd. Ägg plockade han från måsarnas bo. Alla nyfödda lammungar skulle fångas in och märkas.
Om han hade ramlat och brutit benet eller blivit sjuk skulle ingen ha saknat honom förrän efter tre veckor. Mitt i sommaren skulle fåren klippas och till vintern fraktas i båtar hem till Eksta.

Jenny var född på en gård i Levide den 10 april1905. Föräldrarna hette Lydia och Teodor Pettersson. Hon hade fyra syskon. Här var det ordning och reda. Barnen fick en trygg uppfostran.
Jenny kom som piga till Bopparve. Där träffades hon och Emil. De gifte sig 1930 och flyttade till ett litet ställe vid Bopparve.

1953 sålde ekstabönderna Lilla Karlsö till Svenska naturvårdsföreningen för
150 000 kr.
1955 fridlystes ön som naturminne men betas ännu av 75 st. får av den gamla gotlandsrasen.

Gungerd föddes 1932 och jag 1934.
Emil fick arbete som klockare i Eksta, dessutom
gjorde han dagsverken på gårdarna runt omkring. Arbetet var hårt på åkrarna och i skogen.
Alla gravar fick han gräva för hand. Han var stor och stark och inte rädd för att arbeta.

Mamma Jenny var hemma hos barnen och tog hand om matlagning och skötte fars kyrkkläder. Mor var klen, men höll god ordning i hemmet och på ekonomin. I ladugården hade de en ko, en gris, höns och får. Mor hade ett trädgårdsland där hon odlade grönsaker. Lite jord hörde till stället. Där odlade far potatis. Frukt och bär fanns i trädgården.
Familjen var i stort sätt självförsörjande. En tragisk händelse som mor ofta berättade om var när grisen, som skulle slaktas till jul och ge fläsk under hela vintern, blev sjuk och dog. Den vintern fick familjen klara sig utan fläsk.

Fars bror Karl fick lungsot och dog 1932, endast 28 år gammal.

Gungerd var född nyfiken. Hon frågade om allt och hade gott minne. Hon och jag var de barn i världen, som grälade allra värst, enligt pappa Emil. Bortskämda var vi och sov länge på morgnarna,  tills pappa kom och väckte oss med orden:
” Tror i pa uppståndelsen i dag?”

 Både mors och fars släkt var mycket musikaliska. Släktkalasen var roliga tillställningar. Här hördes toner från dragspel, gitarr, fiol, banjo, cittra och sång. Pappa var ofta en central figur på kalasen, fast han inte spelade något instrument. Han hade humor och var en mycket god historieberättare. Även min faster Klara som bodde i Fardhem var rolig och underhållande.

 1939 bröt andra världskriget ut. Oron spred sig i hela Europa och vi hade kriget inpå knutarna. Gungerd började skolan detta år och jag 1941.Vi gick i Eksta sexåriga folkskola. Vår skolväg var 2 kilometer lång. Nämnas kan att vi gick i skolan också på lördagar.
Någon skolskjuts fanns inte, inte heller barnbespisning. Det var de egna benen, cykel, sparkstötting och smörgåsar i ryggsäcken som gällde. Vi var sju elever i klassen och vi håller ännu en viss kontakt årligen.
Min bäste kompis under hela skoltiden var Åke Hansson. Vi delade både vått och torrt.
Vått minns jag särskilt. Det var en vinterdag när vi lekte vid en ”bröie”, en ganska djup  vattensamling. Med långa pinnar petade vi ett isflak fram och tillbaka. Plötsligt slant jag med pinnen och for på huvudet i vattnet. Det påminner Åke mig om ännu när vi träffas,70 år senare.

 Åke fick hjälpa till mycket hemma på gården och jag var ofta med och hjälpte till. Det var sparrisskörd, betgallring men också mycket lek. Vi sprang och tävlade mycket. Åke var mycket idrottsintresserad. Sommarkvällar spelade vi ofta krocket på backen på andra sidan vägen. När far hade tid ,deltog han med liv och lust. Kvällarna avslöts ofta med att vi cyklade till Djupvik och badade. Vintertid var det skridskor som gällde, om det fanns någon frusen vattenvät.

Jularna hemma var speciella. Far var klockare, och redan klockan två på julnatten fick han stiga upp och ge sig i väg till kyrkan, för att börja elda i de två stora vedkaminerna så det var någorlunda varmt, när julottan började klockan fem. Därför var vi tvungna att gå i säng tidigt på julaftonskvällen, så att han skulle få några timmars ostörd sömn. Det var inte så roligt, vi ville ju leka med sakerna vi fått i julklapp.

 En jul var far sjuk, men klockarejobbet måste skötas. Då fick Gungerd och jag, 12 och 10 år gamla sköta fars jobb. Klockan två fick vi stiga upp och med en fotogenlykta i handen, ochmed galoscher som var för stora, traska i väg till kyrkan. Man var väl inte så kaxig när vi öppnade kyrkdörren och klev in i den kalla mörka kyrkan. Elektriskt ljus fanns inte. Vi lyckades få eld i kaminerna. Alla levande ljus på altare och predikstol och i två stora julgranar skulle tändas. Klockan fyra ringde vi i kyrkklockan och snart började kyrkan fyllas av julottebesökare. Vid sjutiden var vi hemma igen. Mor väntade med julgröt och sen fick vi gå i säng, stolta med att ha klarat av vårt uppdrag. Vi sov hela förmiddagen och när vi vaknade kunde vi inte förstå att det fortfarande var juldag.

Ibland var det mycket kalla vintrar 1939- 42. Det hände att det var sjöis mellan land ochLilla Karlsö. Man kunde köra ut till ön med häst och släde.

 1947 slutade jag skolan. Dags för sommarjobb i form av betgallring, hjälpa till med höbärgning. Åren mellan 1947-49 gick jag i Klinte Högre Folkskola med mer eller mindre bra betyg. Idag finns det något som heter idrottsgymnasium. Vad många inte vet är att det fanns redan under min tid. Jag la nog mer tid på bordtennis än läxor och skolarbete.

Mitt första besök på fastlandet, var när klassen fick åka på skolresa till Stockholm.
Vi reste med Gotlandsbåten. Den hade nog plats för ca 100 passagerare. Vi fick sova i båtens lastrum, där golvet var täckt med halm med presenningar över. Några bilar följde också med på resan. Bilarna lyftes ombord, med någon slags hissanordning och ställdes ute på öppna däcket.
I Stockholm fick klassen besöka Skansen, Gröna Lund och andra sevärdheter.
Innan jag reste hemifrån, hade mor och far tyckt att jag skulle passa på att besöka min farmor, som jag aldrig hade träffat tidigare. Jag skulle stanna hos henne några dagar.
När mina klasskamrater gav sig av till Nynäshamn och båten hem, tog jag min kappsäck och gav mig av för att leta efter Varvsgatan 14, där min farmor bodde. En trevlig polis som jag frågade, förklarade för mig vilken spårvagn jag skulle ta, och spårvagnsföraren talade om för mig när det var dags att stiga av. Nästa problem var den låsta porten till hyreshuset där farmor bodde. Porttelefon fanns inte, men det satt en dam utanför porten och sålde dagstidningar. Hon hade portnyckel som jag fick låna. Jag låste upp och sprang tillbaka med
nyckeln. Det var bara det att då hade porten gått i lås igen! Tillbaka efter nyckeln. Då kom jag på att jag kunde sätta kappsäcken i kläm i dörren, mens jag lämnade nyckeln.
Farmor och mina kusiner tog hand om mig och visade mig Stockholm. 

Tro det om ni vill, men 1949 kom jag in på Slite samrealskola. Jag tog realen 1951.
I efterhand kan man fundera på om det inte hade varit mer rättvist att Gungerd fått läsa vidare, hon hade bättre betyg och var flitigare än jag. Min studietid var dyr för föräldrarna, men på den här tiden räknade man med att döttrarna skulle gifta sig och bli husmödrar. Då behövdes inte någon vidare utbildning. Gungerd fick jobb som hembiträde i olika familjer. Hon gifte sig 1950 och flyttade med sin man och dotter Christina, född 1952, till fastlandet.

 Året är 1952. Jag fick möjlighet att pröva på handelsyrket. Affärsbiträdet i Fardhems Handelsförening skulle göra sin värnplikt på 12 månader. Detta hade min faster Klara,boende i Fardhem, fått reda på. Chefen i Handelsföreningen hade dessutom varit kompis med min far i det militära. Jag fick jobbet och var glad för det. Chefens och mina kemier passade dock inte alls ihop. Ett år går fort brukar man säga. I detta fall stämmer det inte.

Även sådana blad finns i livets bok. Räddningen för mig den perioden var att jag hade faster Klara och hennes familj i närheten. Hos mina kusiner, Sven- Arne och Axner Nyman, var huset fullt av skratt och galna upptåg.

 Någon gång under våren 1953 annonserade Gotlands Konsum efter butiksbiträde till Konsum i Ljugarn. Jag sökte och fick jobbet. Jag kunde inte vara kvar längre än till den 30 maj 1954, då jag själv skulle försvara kung och fosterland. Det fina med det här var dock att jag hade ett jobb att komma tillbaka till när värnplikten var över.  

Så gjorde jag värnplikten: 11månader på A7 i Visby, 2 månader i Skillingaryd i Småland och 2 månaders vinterutbildning i Östersund. Vi var ett mycket fint gäng på 13 man, som kämpade oss igenom, som vi tyckte, svåra strapatser. Ingenting är omöjligt, som Gunde Swan brukar säga.
1955 den 25 augusti var det MUCK från det militära. Nu väntade jobbet, skulle bara ta lite ledighet innan. Mor och far hade varit och hälsat på Gungerd i Bollstanäs vid denna tidpunkt och jag skulle ta mig dit och åka tillsammans med föräldrarna hem från Oskarshamn till Visby. Väl framme i Visby hamn stod en Konsumchef och väntade in mig med beskedet att jag kunde börja nästa dag som butikschef i Hellvi socken. Butiken var nyligen helt renoverad både ute och inne med en lägenhet på övre plan. Kalkbrytningen vid Smöjen och St Olofsholm var i full gång med allt vad det innebar med arbetstillfällen för traktens befolkning. Min ledighet gick upp i rök. Konsumchefen skjutsade oss hem till Eksta, för att nästa morgon köra mig till Hellvi och min nya arbetsplats. Kan någon sätta sig in i min nya miljö? Troligtvis inte. Från det militära livet med högröstade kommandon och glada kompisar till en skrämmande tystnad! Här gäller det att jobba på och snart hitta andra marker. Jag köpte min första bil, en gammal Volvo kronbil. Körkort hade jag tagit i det militära. Nu blev man populär när man kom hem till Eksta på lördagskvällarna.

Med baksätet fullt av Brigitte Bardot kopior med tuperat hår och styvstärkta underkjolar, for  Åke och jag på basarer och dans i socknarna runt omkring. De flesta tjeerna åkte dock hem med någon annan kille som hade bil.

Det blev inte så långvarigt i Hellvi. Kalkbrytningen upphörde och socknen avfolkades.  Nu fanns det inte underlag för butiken. Den lades ner.

 Nu fick jag köra varubuss på ett distrikt på norra Gotland med Fårösund som utgångspunkt. Tungt och slitsamt. Jag började fylla upp bussen med olika varor, från färskvaror till kol och koks. Man köpte in ägg längs vägen, man hade med beställda varor o.s.v. Arbetet började kl.6.00 och höll ibland på till kl. 20.00. Ibland utan matuppehåll. Det var roligt att köra bil, därför hade jag sagt ja till denna tillfälliga körning. Vägarna var dåliga, så också fjädringen i bussen. Det hände i bland att de uppköpta äggen hoppade ur sina fack. Jag sålde dem som förlorade ägg, vilket resulterade i att jag blev bjuden på kaffe och sockerkaka på nästa tur. Som final på bussjobbet blev det ett ordentligt oväder med storm och massor av snö. Det var dagarna innan påsk och man trodde våren var på väg. Telefonstolpar blåste omkull över vägen och jag fick ändra på turen. Jag lämnade norra Gotland utan saknad.

 Den gamla kronvolvon bytte jag nu till en gammal Standard Vanguard, och med den styrde jag nu färden mot Konsumaffären i Kräklingbo, där jag skulle bli butikschef. Det var första vardagen efter påsk 1957. Kräklingbo var okända trakter för mig. Jag tog en liten rundtur i socknen. På en  vägvisare stod det Hajdeby och Torsburgen. Här mindes jag att vi varit på övning med militären. En smal väg ledde ner i skogen och fram till en liten by med tre gamla gårdar. Jag vände i första gårdens grind och gav mig av till butiken.

Vad möts jag av? Jo, en mörk och sliten lokal, utan vatten, avlopp och värmeledning. Biträdena i butiken talade om att det brukade vara minusgrader på lagret. Jag tänkte på den fina moderna butiken i Hellvi som nu var nedlagd. Jag såg bara jobb, jobb och jobb framför mig. Min bostad skulle bli ett risigt rum ovanpå butiken möblerat med en turistsäng, en stol och en kommod med tvättfat. Torrdass på gården. Men skam den som ger sig! Alla förändringar måste ju bli till det bättre! Först skulle det inventeras. Det skall bli  intressant att se hur varulagret ser ut. Här fanns allt från byggnadsmatrial, hästskor, glas, porslin, kalsonger, stövlar, falukorv och andra matvaror. Allt skulle räknas och antecknas i särskilda listor, som senare skulle sammanställas. Klockan två på lördagsnatten var vi färdiga, och en nybliven och trött butikschef körde hem till Eksta.

 Konsums butik i Bjärges var nu också nedlagd. Den var betydligt bättre rustad än butiken  i Kräklingbo. Här ifrån skulle nu inredning flyttas till kräklingbobutiken. Tillsammans med en snickare från socknen och traktens lastbilägare rev jag ut och körde inredning till min nya arbetsplats. På kvällar och nätter byggde snickaren och jag om butiken.

Kräklingbo hade karaktären av” sommarbutik” alltså måste personalen utökas under juni och juli. En av expediterna i affären väntade barn, vilket också gjorde det hela mer komplicerat. Någon ny måste anställas. Snickaren Edvin hade god kännedom om folket i bygden, och jag frågade honom om han visste någon trevlig person som ville ha jobb. Jo, Österdahls hade en tös som jobbat förut i affären. Hon var visst hemma nu. Jag ringde och frågade efter någon som hette Bojan. Jo då, hon var hemma, men just nu var hon på åkern och gallrade betor, sa hennes mor, men lovade att ropa på henne. Jag frågade om hon var intresserad av att börja jobba i butiken. Det var hon och började redan nästa dag. Jag var mycket nöjd med mitt nya biträde.

 Midsommarafton hade jag väl tänkt fira tillsammans med mina kompisar på andra sidan ön. När vi stängt butiken, frågade jag Bojan, vad hon skulle göra på kvällen. Hon svarade att hon skulle åka till Katthammarsvik på dans, tillsammans med sina bröder. Plötsligt kändes ekstaresan inte så viktig längre, det fick nog bli Katt- vik istället.

 På kvällen bjöd jag upp henne. Jag kände direkt att en sån rar tös ville jag verkligen bli närmare bekant med. För att bevaka mina intressen bjöd jag upp henne igen och frågade om hon ville dansa sistan med mig. Hon sa ja, och jag fick också bjuda henne på skjuts hem till Hajdeby.

Det visade sig att hon bodde på den gård där jag vände med bilen, min första dag i Kräklingbo. Var det ödet som styrde den gången? Vi sa tack för i kväll, hon gick och jag körde till mitt spartanska rum. Jag kände mig jättelycklig och hungrig, gick in i butiken, tog en bulle och ett glas mjölk, satte mig på en trave brödlådor och sa högt i den tomma butiken:
”Den tösen skall jag gifta mig med”!
Så blev det också. Midsommarafton året därpå förlovade vi oss och midsommarafton 1960 gifte vi oss i Kräklingbo kyrka. Jag var världens lyckligaste kille!
Åren i Kräklingbo blev en trevlig tid. Jag gick med i Kräklingbo manskör.

Många kvällar tillbringade jag vid Hajdeby hos Bojan och hennes syskon, bland annat lärde jag dem spela bordtennis. Det fanns gott om ungdomar i socknarna runt omkring och vi träffades i ungdomsföreningar ( SLU och JUF)och vi ordnade danskvällar och spelade teater.  En vintersöndag, när det var fin is på Österbymyr ordnade vi pjäxdans med eld och korvgrillning. Traktens spelman, Bo Johansson, var nästan alltid den, som med sitt dragspel,  stod för dansmusiken.

På magasinsloftet vid butiken var det gott om plats. Här skulle det gå att ordna logdans.Jag hörde mig för och fick lov att bjuda in konsumpersonal från hela Gotland. Vi pyntade loftet med björkar och det kom mycket folk, till och med i buss från stan.

Min gamla bil sjöng nu verkligen på sista versen och våren 1958 köpte jag min första nya bil, en Opel Rekord . Priset var 10500kr. För min gamla skrothög fick jag 3000kr.

1957 såg vi TV för första gången. Det var på Wallins cafe i Katthammersvik, där de hade skaffat en apparat. Där kunde vi ibland, genom flimret och bruset , skymta några skuggor och höra en röst som pratade ryska. Tv-sändningarna förbättrades dock snabbt och när vi hälsade på Gungerd i Bollstanäs1958, hade de skaffat TV. Då släppte man allt man höll på med, när TV-programmet började. Det var bara sändningar några timmar på kvällen och bara en svartvit kanal.

 På våren 1960 fick jag förfrågan om jag ville bli butikschef i Roma. Det var en av Gotlands få snabbköp och det fanns en tvårumslägenhet ovanpå butiken. Glada tackade vi ja. Vi skulle
ju gifta oss i midsommar, och nu skulle bostadsfrågan lösa sig för oss.

 Vi var två par från Kräklingbo, som gifte oss den midsommaraftonen. Det var vi och Svea och Bengt Gottberg. Inte anade vi då att deras dotter Inger och vår son Christer skulle gifta sig 36år senare.

Vi vänder åter blad i livets stora bok. För min del var det massor som hände. Som tidigare nämnts, gifte Bojan och jag oss, efter två års förlovning. Vi flyttade till Roma, där jag blev  butikschef i Konsum. Vi bodde i en lägenhet ovanpå butiken. 1962 blev jag stolt far till vår förste son. 1964 var det dags igen. Vi hade väntat i flera veckor på att den nya bebisen skulle komma. Den 4 maj hade jag bestämt att jag skulle åka till Ljugarn, för att vara med när  bygget av vår sommarstuga skulle börja. Mobiltelefoner fanns inte på den tiden, så det var först när jag kom hem på kvällen, som jag fick reda på att jag fått ännu en son. Bojans syster Bettan fanns i lägenheten och tog hand om två-årige Torbjörn, när Bojan åkte till BB.

1965 flyttade vi till Klintehamn. Där skulle jag bli bas för den nybyggda konsumbutiken.Detta blev en mycket jobbig period i mitt liv. Man kanske kan undra varför.I Klinte hade tidigare funnits en fristående kooperativ förening som nu skulle ingå i Gotlands Konsum. Av den anledningen kom också den nya butiken till. Klinteborna var inte särskilt positiva till detta. Därför blev också omsättningen därefter. Lägg därtill att Konsum gått över till ett ackordlönesystem där man fick lön efter butikens försäljning.
Jag jobbade och slet men fick inte en lön som räckte till att försörja familjen.

Idag heter det att ” man går in i väggen”. Det var nog just vad jag gjorde. I nästan två års tid fick jag tvinga mig att gå till jobbet och utföra mina uppgifter. Hade inte min mor och far stöttat oss ekonomiskt, vet jag inte hur det hade slutat. Det blev dock bättre så småningom,och sista åren i klintebutiken var bra.

Familjen utökades med ännu en son.1969 föddes Ola, jag blev stolt far ännu en gång.

På 1970talet var jag kyrkvärd i Klinte kyrka.

1971 fick jag erbjudande av styrelsen för Gotlands Konsum att bli butikskonsulent. Jag tackade ja. Vi beslöt att bo kvar i Klintehamn och det har vi aldrig ångrat. Mitt arbete bestod nu i att planera om- och tillbyggnader av Konsums gamla butiker som var ganska nerslitna.Det var en rolig tid. Jag hade många kontakter med KF när inredningar och annat skulle köpas. Jag reste runt till Gotlands Konsums alla butiker och hjälpte till att lösa problem som uppstod. På så vis lärde jag känna alla butikschefer och personal.

Därför var det väl många som blev något överraskade, när de fick läsa i tidningen 1986 att Allan Larsson skulle bli ICAhandlare på Atterdags. Den butiken hade tidigare varit en Vivo-butik. Nu skulle det bli ICA med en köpman som kom ifrån Konsum! Nya tag och nya bekymmer! Drömmen om den egna butiken hade väl alltid funnits och nu blev den verklighet. De första åren blev slitsamma men det blev bättre med tiden. Våra söner var dock tveksamma till att ta över butiken, eftersom många lågprisbutiker började etablera sig på ön.

Livet började på nytt när jag blev pensionär. Nu fick jag tid att vara med i LIONs i Klinte,  och jag spelade bowling tillsammans med andra glada pensionärer.

Pappa Emil och mamma Jenny tillbringade sina sista år på äldreboendet i Klinte.

Far dog 1985 och mor 1990. Båda blev 85 år. Huset i Eksta såldes och blev sommarhus för en familj från Järfhälla.

En sak är alldeles säker. Jag har fått vara med om en tid i ständig utveckling och omvandling. TV, radio,data, månlandning. Man lärde sig byta organ i kroppen. Många länders terrordåd, en vacklande ekonomi m.m.

Min stora önskan är att forskning kommer att fortsätta att bedrivas, så att svåra sjukdomar kan botas. Att alla arbetar för fred och rättvisa. Detta måste ske, allt ifrån den egna familjen till de högsta beslutande.

Jag slår nu ihop boken med förhoppningen att vi skall vårda det arv som vi fått.

Tillsammans med Bojan och en förstående familj har jag haft ett lyckligt och bra liv hittills.

Fortsättningen får vi ta som den kommer!

Klintehamn i oktober 2013

  Allan Larsson

(Allan dog den 24 augusti 2022 på sjukhemmet i Hemse).