(Storasyster Gunborg född 1928. Död 2013)
Jag somnade ganska tidigt i går kväll. Vår TV fungerar ännu inte. Vid halvtvå- tiden på natten vaknade jag igen, och jag kom på att jag glömt att skriva in svåger Allans dödsår i min blogg om dokumentation. Jag klev ur sängen, gick in till datorn och rättade till min blogg.
Nöjd med vad jag gjort, gick jag och la mig igen. Då kom jag att tänka på, att Göstas son dog ju också under tiden som gått sen dokumentationen. Upp igen och in till datorn och skriva in honom också i bloggen. Därefter i säng igen. Jag drog täcket över mig och blundade. Då såg jag Gunborgs bild för mig. Hon vinkade så kärleksfullt och glatt till mig där innanför mina ögonlock. Jag log för mig själv där i sängen och tänkte skönt att Du har det bra.
Vad hände då med min hjärna? Börjar jag bli senil? Eller?
Jag har läst att om man tittar intensivt och länge på ett krucifix, så kan man om man ser bort eller blundar ändå en kort stund se krucifixet. Det finns liksom kvar på näthinnan. Jag tänker också på när man gallrade betor som tonåring. Hade man hållit på en lång dag, så kunde man när man skulle somna och blundade, se betorna framför sig. Jag tror många har haft sådana upplevelser.
Det är därför möjligt att jag, när jag höll på med att rätta till min blogg och hade letat i släktarkivet, att jag då såg Gunborgs bild för mig, när jag kommit i säng och blundade. Det märkliga det var att hon så hjärtligt och glatt vinkade åt mig, med armen utsträckt och med handen som rörde sig.
Ja, jag är väl lite knäpp. Jag blev i alla fall glad över att hon såg pigg ut och att hon glatt vinkade till mig.
Sunes blogg 