”De jär gutt när de jär gärt”

Det kom ett meddelande på Messenger att Gunvor och jag hade fått vårt sjunde barnbarnsbarn. Vi visste att de hade åkt in till BB, och Gunvor och jag var förväntansfulla, men också oroliga. I tankarna följde vi på avstånd barnaföderskan i hennes kamp och det lilla barnet. Vi har en erfarenhet av att det är inte alltid som allt går bra vid barnafödande.

Vi blev mycket glada, när vi fick höra att barnet var fött och att allt gått bra. Jag satte mig direkt och förde in barnet i släktarkivet.
Medan jag höll på med det fick jag plötsligt känning av hjärtat. Varje hjärtslag smärtade och jag kom att tänka på det gamla vidskepliga uttrycket, att en kommer och en går. Det var tur att smärtorna upphörde efter 10-20 sekunder. Det var otäckt, men inte så ångestladdat. Jag vet att ”min tid snart är ute”, – och ändå skulle jag glädjas mycket över att få leva så länge så jag får höra den lilla flickan kalla mig: ”Faffa Sune”.

Kanske berodde mina besvär av stress. Vår gamla bil hade gått sönder och en annan skulle anskaffas. Allt ordnade sig till det bästa, så jag hade ingen anledning att oroa mig. Dessvärre har jag alltid haft bråttom. Det skall helst ske på en gång. Kent, vår son, brukar skämta med mig och berätta om mannen som bad till Gud med orden: ”Gode Gud ge mig tålamod, men låt det går fort”.

Gunvor, min hustru säger, att jag har som motto: ”De jär gutt när de jär gärt”. (Det är bra, när det är gjort).

Livet är ett mirakel. Varje nyfött barn är ett stort mirakel. Vi gläds över vårt sjunde barnbarnsbarn och hälsar henne välkommen i familjen. Vi ber också om Guds välsignelse över henne och hennes familj.

prosten ”faffa Sune”