Bara en gång till

I går kväll såg jag Så mycket bättre på TV.

Tommy Körberg och Plura talade om deras 80- tal, och hur viktigt det var för dem att få stå på scenen. Få vara i centrum och bli sedda. De berättade, att när de så kommit i ropet, blivit kända hade de hamnat i alkoholmissbruk och droger för att orka och för att få uppleva en gång till, en sång till. Tommy Körberg sjöng så  Pluras sång, En gång till, en sång till.

Jag blev berörd av deras samtal och tänkte: ”Undrar om det kan gälla oss präster också”?

Vi som ibland har fått hålla gudstjänst med fulla kyrkor, predikat, på Jesu Kristi uppdrag delat ut förlåtelse, nattvard och välsignelse till de församlade. – Jag beslöt mig för att ha min sista högmässa, när jag fyllt 75 år. Trodde att jag gjort mitt, men upptäckte att jag saknade det. Visserligen har jag inga högmässor längre, jag har nu fyllt 81 år, men några begravningsgudstjänster har jag ibland.

Det är något visst med att få dela ut Guds välsignelse och få tro sig vara till tröst för sörjande, men kanske har det med vad Tommy och Plura talade om. Detta att få stå i centrum och få folk att lyssna på en. Visserligen ber anhöriga mig att jag ska hålla begravningsgudstjänster för deras avlidna. Men jag tror nog också att jag blir stolt över att bli tillfrågad, och att jag  gillar det. Det händer att jag tänker: Bara en gång till.

Det finns ju anställda präster i församlingarna, som har till uppgift att hålla gudstjänster av alla de slag, som är både bättre och kunnigare än jag, så jag borde kunna släppa taget, men ändå: Bara en gång till.

Gunvor och jag har en god vän, som är allvarligt sjuk. Hon har myntat uttrycket att: Fasas ut ur livet.

Jag tror jag förstår vad hon menar. Jämför jag  t.ex.  med  hur mycket telefonen ringde, när jag var anställd präst och vad den ringer i dag, så är det en väldig skillnad.

Plötsligt märker man, att man behövs inte längre. Barnen klarar sig själva och det är just inte heller så många andra som behöver en. Det är helt i sin ordning. Vi gamla har i bästa fall  gjort vårt, och vi har heller inte så mycket ork kvar, så vi kan göra någon större nytta. Men…

Visst njuter man av att ännu en gång få känna sig efterfrågad och lite ”nyttig” och man tänker: Bara en gång till.

(Konstiga tankar det rinner upp i ens hjärna så här på ”nattkröken”.)