Min broder Yngve 88 år.

(Fotot taget av Egon Johansson på Kräklingbo marknad av Gunborg och Yngve någon gång på 1970 talet ? Fick fotot av Ann Hillgren.)

Yngve föddes vid Trosings i Gammelgarn den 11 februari 1936 och fyllde alltså 88 år i dag på äldreboendet Vardaga i Katthammarsvik.

Yngve är född som nr fyra i en syskonskara på nio. Gunborg hade lätt för sig i skolan. Kanske var hon den av oss syskon som hade den ”största” begåvningen, när det gällde skolan. Så kom Bertil, som heller inte hade några svårigheter med sin skolgång och så Martin, som hade stort A i matematik.  Ja, så kom Yngve, som hade svårt med att lära sig läsa. Han avskydde måndagar i skolan, för då skulle psalmversen, som de haft i läxa över helgen förhöras. Far förstod nog inte riktigt hans svårigheter, utan var ganska sträng mot honom. (Kanske led Yngve av dyslexi, fast det fanns väl inget som ens hette så på den tiden.)

Någon gång pratade jag med Martin om Yngves svårigheter. Då sa Martin till mig, den förste akademikern i syskonskaran, trots att Yngve och han inte alltid var sams, att dum var han inte. Martin sa, att när det gällde tekniska saker och motorer, så var Yngve betydligt kunnigare än jag. (Det fick jag förstås hålla med honom om, för jag åkte ofta till Hajdeby, för att få hjälp med gräsklippare och bilar.)

År 1946 flyttade familjen Österdahl till Hajdeby i Kräklingbo. Tolv personer var vi i närmaste familjen. Gunborg, som var äldst av oss syskon, blev hemmadotter och tog hand om farmor och hjälpte mor med oss småsyskon. Yngve hade några ströjobb och gjorde dagsverken hos bönderna i socknen. Han var också med i Kräklingbo brandkår. Vad jag minns bodde han  han alltid hemma, så när som den tiden han gjorde militärtjänst. Vid samtal med honom i dag, när han fyllde 88 år berättade han att han också varit bonddräng vid Kärrmans i Kräklingbo några veckor.

Vi flyttade ut från Hajdeby en efter en. Till slut var bara far och mor och Gunborg och Yngve kvar. Fast det stämmer inte riktigt. En dag stod fars systers barnbarn, Bengt i köket vid Hajdeby. 1967 tror jag det var. Bengt sa att han hade ingenstans att bo. Far, som då var sängliggande och döende i cancer, sa att Bengt fick bo hos dem vidHajdeby. Så blev det. Far dog 1967 och mor 1969. Gunborg och Yngve fick överta gården vid Hajdeby. Kvar på gården fanns nu tre personer, Gunborg, Yngve och Bengt.
De klarade sig bra på gården. Hade den gamla ladugården full av nötkreatur. (Det vill säga 10-15 kor och några kalvar). Så småningom såldes korna och bara fåren var kvar.) Till slut såldes de också. Gunborg fick sjukdomen Parkinson och Yngve skötte om sin syster under ett tiotal år. Till slut orkade han inte längre utan Gunborg kom till ålderdomshemmet Östersol och senare till äldreboendet i Roma, där hon avled efter några år.

Så var det då bara Yngve och Bengt kvar vid Hajdeby. Bengt drabbades av lungcancer och en tidig morgon hörde Yngve att Bengt i sitt rum lät konstig. Han hade fått en kraftig blödning och Yngve höll Bengts huvud i sina händer, när Bengt dog.

Så var det då bara Yngve kvar på gården vid Hajdeby. Under vinterhalvåret de senaste åren var han alldeles ensam i dn lilla byn vid Hajdeby. Nu är Yngve, som sagt på Vardaga och trivs mycket gott där.

Yngve och jag har alltid kommit bra överens. Tyckt om att jobba tillsammans. Kom att tänka på en märklig händelse, när vi arbetade i skogen. Jag hade arbetat i skogen tidigare och borde vara van. Vi hade fällt några stora träd, kvistat dem och med traktorns hjälp och en vinsch skulle vi dra in trädet till vagnen. Det var ett stort träd som ännu inte var kapat. Jag satte igång traktorn och började vinscha fram trädet. Vinschen hade hakat upp sig och fortsatte att dra. Jag måste springa runt traktorn och hoppa in i den för att trampa ner kopplingen, för att få den att stanna. Då såg jag Yngve som fallit omkull och låg under trädet och som oroligt frågade hur han skulle komma loss. Hans ben låg fast under trädet. I förtvivlan försökte jag lyfta det stora trädet, fast jag aldrig varit någon direkt atlet, men jag tog tag i ”storänden” på trädet och mot all förmodan lyckades jag lyfta trädet så mycket att Yngve kunde helskinnad krypa loss.

Yngve är mycket social och har tid att prata med alla. Jag minns en gång när vi bodde på Fårö och jag åkte hem till Hajdeby, för att hjälpa honom med hökörning. Vi kom igång med arbetet bra, men så kom det någon och frågade om vägen till Torsburgen. Jag satt som på nålar där på traktorn. Otåligt väntande, men Yngve och turisten pratade och pratade. Vi hann vad vi skulle ändå, men det kröp i mig, för jag ville ha det gjort.
En annan gång skulle jag hjälpa Yngve att köra ut det gamla höet från ladugårdsloftet. Vi öppnade ”gluggen” till loftet och fann där att någon hade eldat med värmeljus i höet. Vi hittade vidare en tom vinflaska, och två vinglas och en BH där i höet.
Höet hade säkert legat där i över tjugo år, så det måste ha ”stövat” mycket om deras aktivitet.

Vi syskon var ofta och hjälpte Gunborg och Yngve på gården. Glada över att Gunborg och Yngve tog över gården vid Hajdeby och att vårt hem fanns kvar.

Yngve har en mycket god egenskap: Han pratar aldrig illa om någon.