Min sista högmässa (Predikan)

Kyndelsmässodagen i Eksta 2018 .I Jesu namn. Låt oss be. Herre, sänd oss din Helige Ande, så att vi får hjälp med att förstå ditt Ord. Amen.

Det var någon som sa att predikan skulle vara som att slå i en spik med tre hammarslag. Jag har nog aldrig predikat så, men idag ska jag försök Min predikan ska handla om:
Templet
Längtan
Överlåtelsen,

Symeon och Hanna var båda till åren komna, De var ofta i Guds hus, templet. Om Hanna står det att hon var i templet var dag.

Jag har varit präst i 40 och dessförinnan ungdomssekreterare i Visby Domkyrkoförsamling i närmare 10 år, så lite likhet med de gamle, Symeon och Hanna tycker jag det finns. Även om jag inte varit i templet varje dag, så har i alla fall Gunvor upplevt som om jag varit det.

Den gamle Symeon väntade på Israels tröst, läste vi i evangeliet.
Väntan och Längtan Handlar det mycket om i Bibeln. De stora livsfrågorna.

Jag har aldrig varit någon hjälte, eller modig på något sätt .Harig och rädd, för det mesta. Min lilla bok ”Längtan efter tro” börjar med orden:”Ängsligt stirrande sitter den lille treåringen på huk vid sin farfars grav.Han ser på, när hans äldre syster petar i den svarta mullen för att rensa bort ogräset.
Plötsligt får han se hur systern tar upp en gammal benbit. Hon ryser och säger att den har varit en människa. Den får inte slängas tillsammans med ogräset bland soporna  utanför kyrkogårdsmuren. Den ska ligga kvar på kyrkogården som är helig mark, säger hon och stoppar tillbaka benknotan i jorden på graven.

Så tar hon sin lillebror vid handen och de går bort till cykeln. På vägen hem sitter treåringen tyst. En obehaglig känsla har kommit över honom. Den svarta mullen, benknotan..”

Ja så är det. Allt sedan dess har jag varit rädd för att dö. Jag har varit ”dödsförskräckt” kan man säga. I tonåren skröt jag med att jag var ateist.Jag trodde inte det fanns någon Gud.

Jag fick vara med om  vad man brukar kalla ett mirakel. Då en ängel öppnade mina ögon i ett farofyllt ögonblick. Jag förstod att jag mött någonting, som jag inte kände till fanns.

Jag började gå i kyrkan, templet och kom så småningom in på en skola i Sigtuna. Där möttes jag av fantastiska lärare, som tog mina ateistiska argument på allvar. De hjälpte mig till en Gudstro,
Jag fann glädje och trygghet  i tron, men har stundtals haft svår ångest och fått kämpa med tvivel.
Jag längtade efter att kunna tro så starkt, att jag inte behövde vara rädd för att dö.

När jag var 36-37 år fick jag en hjärtinfarkt, men den upptäcktes först nu vid min andra infarkt.
Jag hade då en ångest utan like, eftersom ingen trodde att det var något fel, så jag arbetade vidare. Ångest hade jag, men på något underligt sätt kände jag då en närhet till Herren, som jag sen saknade, när infarkten börjat läkas.

Den gamle SymeonVäntade och längtade säkert också. Han kände till löftet om den kommande Messias.

En dag blev han kallad till templet och fick se Maria och Josef komma bärande på Jesusbarnet. På något underligt sätt visste Symeon då, att det lilla barnet var han som skulle komma.
Han som skulle rädda världen.
Symeon tar Jesusbarnet i famn och utbrister: ”Herre nu låter du din tjänare gå hem i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen, som du har berett åt alla, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.
Symeon hade kommit till ro. Han hade sett räddningen.

Hur gick då frälsningen till?
Ja försoningen är för oss något av ett mysterium. Vi förstår det inte, men i berättelsen om Jesu fram-bärande i templet kan vi ana, vad som ska komma att ske.
Josef och Maria skulle offra två turturduvor.
I  3:e mosebok 14 kapitel kan vi läsa om de två fåglar, som bars fram vid spetälskas rening och som väl ger en bild av hur det gick till när duvorna offrades.
Av de två duvorna skulle den ena slaktas över en lerskål, fylld med friskt vatten. En knippe isop skulle doppas i vattnet. Sedan skulle den levande fågeln doppas i vattnet och blodet, som var kryddat med isopen och därefter skulle fågeln släppas fri.

Vid Jesu död på korset talas det om vattnet och blodet, ja också om isop.
Offren i templet upphörde några årtionden efter Jesu död.
Vi tolkar det så, att i och med Jesu offerdöd fullbordas alla offer.

Turturduvan som offras i templet blir en förebild för vad som ska ske med Jesus. Duvan som doppas i vattnet och blodet, för att sen släppas fri blir Du och jag.

Detta är något av Frälsningens mysterium. Jesus dör för att vi ska räddas.

Överlåtelse
Det händer ibland att man blir förvånad över sig själv. När jag fick beskedet att jag hade tjocktarmscancer och måste opereras blev jag mycket förskräckt.Det konstiga var att jag sen natten innan jag skulle opereras  kände mig alldeles lugn och sov gott.

Sen gick det tokigt i alla fall .Jag opererades 28 ggr och fick gå med öppen buk och stomi i tre år.
Utan skickliga läkares och vårdpersonals hjälp och utan min otroliga hustrus hjälp, då hon varannan dag under tre års tid la upp mig på ett bord och skötte om mina sår, hade jag nog inte klarat det så bra.

Vad har nu det här med överlåtelse att göra?
Jo jag tycker det kan jämföras med följande berättelse: Det bestämdes att läkarna efter tre år skulle försöka täppa till hålet i magen igen och få bort stomin på mg. Det var en svår och besvärlig operation.

När jag låg där bakom skynket till operationen och väntade på att bli sövd kom kirurgerna Kjell och Pontus in till mig och ville bara hälsa innan de satte igång.
Jag kände mig fullkomligt lugn och var närmast glad  för att de ville försöka.
Jag var helt utlämnad till dem. Kunde ingenting själv göra, men jag litade på att de skulle göra sitt bästa. Jag fick släppa taget.
Jag överlät mig i deras händer.

Något av denna överlåtelse tror jag att Symeon menade, när han säger: ” Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen.”

Herren Jesus Kristus har visat att Gud älskar oss, visat oss vad kärlek är och visat att han har makt över döden och kan ge alla åt dem som vill ta emot det evigt liv i glädjen hos Gud.
Inte undra på att t.o.m. kungar och astronomer kom för att hylla honom.

Det är detta som jag som präst under 40 år velat dela med mig av.
Vi som lever i dag, med vår längtan efter räddning och väntar på att Guds löften ska gå i uppfyllelse. Låt oss göra som Simeon, vänta i templet, i kyrkan.

Det är här vi   kan hjälpa varandra att hålla ut i tro och stärkas i vissheten att en dag ska vi få se Herren komma och då skall han bära oss genom dödsskuggans dal in till glädjen hos Gud.

Det är min högsta önskan att jag när min dödsstund kommer, då med stor trygghetskänsla med Symeon kan säga: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid  ty mina ögon har skådat frälsningen..”