(Foto av omslaget till boken)
Jag har just läst ut nobelpristagarens bok, Trilogin. På nobelfesten, när han höll sitt tal, blev jag imponerad av honom. Det berodde kanske på att jag tyckte han var så lik Tobbe Sture, mitt fadderbarn, och att han tackade Gud och nobelkommittén för nobelpriset. Det var en stark bekännelse.
Boken handlar om Alida och Asle som blir hemlösa och flyr till staden Björgvin där de tror att de ska kunna få någonstans att bo. Det finns dock ingen plats för dem i något härbärge. De släpar därför på sina två knyten och en fiollåda från plats till plats, men det finns ingen plats för dem att bo.
Det händer att jag, en amatörförfattare, jämför mig med en riktig författare. Skulle jag ha berättat historien hade jag skrivit, att de blev hemlösa och sökte bostad i ett annat samhälle, men de hittade ingenstans att bo.
Författaren och nobelpristagaren i litteratur Jon Fosse, han får deras sökande efter bostad att räcka till mer än 30 sidor. Jag är alldeles för otålig för någonting sånt.
Jag fick en positiv syn av Asle, som tog så väl hand om sin Alida, som var havande. Jag tänkte på Maria och Josef, som också sökte efter härbärge.
Jon Fosse är säkert värd nobelpriset, för hans bok berör och konst ska beröra, för att anses bra. Jag kan dessvärre inte säga att jag blev positivt berörd, snarare tvärtom. Jag blev ledsen och deprimerad, när jag läste boken.
Det är också troligt, att jag inte förstod boken, att den var för svår för mig. Jag gillar i alla fall Jon Fosse och tycker det var rätt, att han fick nobelpriset.
Sunes blogg 