Foto Anneli Söderström.
I går fyllde jag 81 år .En ansenligt hög ålder, som någon av mina gratulanter skrev. Jag är glad och tacksam för att ha blivit så gammal. Det kunde ha tagit slut vid 68 års ålder, då jag hade tjocktarmscancer och var inlagd på lasarettet i tre månader och var med om 28 operationer. Tack till Gud som genom sina läkare lyckades rädda mig. Nu har jag fått tretton år som bonus i mitt liv. Tretton betydelsefulla år.
Jag är glad och tacksam över att ha fått känna mig älskad, även om jag inte förtjänat det. Många, många vänner, konfirmander, brudpar, sörjande till några som förlorat någon de hållit av, och som jag har haft begravningsgudstjänster för har hört av sig. Det är skönt att få känna sig så älskad.
Naturligtvis har jag också mött några, som inte tyckt om mig, men de hörde inte av sig i går.
Gunvors vän har myntat ett uttryck som lyder: Känna sig utfasad ur livet. Det är ett bra uttryck för hur man ibland kan känna det. Man känner att man inte behövs längre, och visst har det hänt att jag också känt så, men inte i går. Våra barn, barnbarn med respektive satt kring vårt kaffebord i Visby och jag kände från dem en enorm värme och kärlek. Gunvor och jag är väldigt stolta och glada över våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn och våra mågar och sonhustru. Vi är 28 personer i närmaste familjen. Det händer att jag känner mig som den gamle Abraham i gamla testamentet i Bibeln. Han som fick så många ättlingar att han inte kunde räkna dem alla.
Gladast är jag för att så vitt Gunvor och jag vet, finns det ingen osämja i vår familj. Alla har de sina personligheter, var och en med sin gåva, men jag tror att de älskar varandra.
Ja, S:t Paulus har rätt, när han skriver i sitt brev, att störst av allt är kärleken.
Sunes blogg 