(Foto från Wikipedia)
I slutet av 1990 talet eller om det var i början på 2000 talet beslöt Gunvor och jag att vi skulle åka till Paris. . Vi hade aldrig tidigare varit där. Vi beställde en ospecificerad charterresa på en vecka till Paris. Det var i april månad, och vi trodde vi skulle möta våren, men det var regnigt och kallt de flesta av dagarna.
På flygplatsen väntade en buss på oss, som skulle ta oss till de olika hotellen. En guide ropade upp namnen på personerna som skulle stiga av vid de olika hotellen. Till slut var det bara Gunvor och jag som var kvar i bussen, men även vi fick vårt ospecificerade hotell och blev inkvarterade. Det var inget fel på hotellet, men vi undrade var vi hamnat i för stadsdel. Det hördes bråk och kvinnoskrik utanför. Nåväl, vi somnade så småningom och åkte en rundtur med buss dagen därpå för att se lite av Paris.
Det var första dagen, sen gick vi själva i Paris, bland annat till Kyrkan Notre Damm, där filmen: Ringaren från Notre Damm hade spelats in. Vi gick också till Louvren, för att se på Mona Lisa, men det var en väldigt lång kö, för att komma in, så vi nöjde oss att se det genom fönstren.
Gunvor passade på att köpa sniglar i nån sorts varmkorvförpackning på platsen. Jag har alldeles för stark fantasi och är allt för kräkmage att våga pröva något sådant.
En av dagarna i Paris var vi högst uppe i Eiffeltornet. (Det vill säga, så högt man som turist fick komma.) Eiffeltornet är 330 meter högt, och när vi kom upp svajade tornet mycket, eftersom det blåste kraftigt. Jag ville fort gå ner igen, eftersom jag tyckte det var otäckt, när det svajade så mycket. Gunvor ville annorlunda. Hon var inte rädd och ville se på utsikten. Utsikten var inte så mycket att se, eftersom det var dimma. Vi kom lyckligt ner igen och dagen efter skulle vi gå till kyrkan Sacré-Coeur.
Det blev en spännande dag. Gunvor, som är bra på att läsa karta, ledde mig upp till kyrkan. Det var bara det att vi kom bakvägen, så vi blev besvikna, för vi hade hört att den skulle vara så vacker. På baksidan av kyrkan stod några vita statyer. Vi beundrade dem och plötsligt började statyerna blinka med ögonen. Det var personer som målat sig helt i vitt för att lura oss, och så ville de ha pengar förstås.
Vi tog oss förbi statyerna till framsidan av Sacré-Cour och fick se hur otroligt vacker den var, när man såg den från rätt sida. Efter att ha beskådat allt vackert började vi promenaden mot vårt hotell. Vi förvånades över alla ”horhus” på vägen till hotellet. Vi tyckte det var kilometervis med sådan hus. Halvnakna kvinnor med trasiga nätstrumpor var det också gott om. En av kvinnorna kom fram till oss, fattade min hand och drog för allt vad hon var värd. för att få med mig. Gunvor drog från andra hållet så mycket hon orkade och vann dragkampen. Det här var på ljusan dag och vi blev lite förvånade och rädda.
Sista kvällen innan hemfärden till Östergarns prästgård igen åkte vi båt på floden Seine och såg Eiffeltornet i stark belysning.
Konstigt ändå att man ännu efter tjugofem år kan minnas så mycket av det som hände. Det är möjligt att Gunvor skrev någon reseskildring, men i så fall ligger den kvar i Buttle.
Sunes blogg 