Janrunu

Det hände mig något dråpligt för några dagar sen. Stiftsadjunkten ringde till mig och frågade om jag kunde vara med på Gutamålsgilles dag, dagen efter och ta emot Janrunu. Ett pris som Gutamålsgillet upprättat för att uppmärksamma personer eller organisationer för deras intresse för gutamålet. I år hade Visby stift tilldelats Janrunupriset. Stiftsadjunkten sa att hon frågat många före mig, men alla var förhindrade. Jag sa ja, eftersom jag varit med på några gutamålsgudstjänster.

Dagen kom och stiftsadjunkten och jag kom strax innan prisutdelningen skulle ske. När det blev dags kallades hon och jag upp på scenen för att ta emot priset för Visby stift. Jag var helt övertygad om att Visby stift fått priset för att vi hållit gutamålsgudstjänster.

Den som ledde det hela sa, att vi blivit uppkallade på scenen för att ta emot priset för Visby stift. Han sa vidare att stiftet hade fått priset, för att någon varit på Kräklingbo marknad och där sett en skylt som det stod ”Körku ypen” på.

Han sa ingenting om några gutamålsgudstjänster som jag hörde, utan överlämnade priset till stiftsadjunkten som tog emot det, och som sen överlämnade ordet till mig för att tacka.

Jag kände mig dum, för det var inte som jag väntat mig. Jag började med att säga: De här var oförskyllt, sägd han som kom till himln.
Oförskyllt var det, för jag hade inte gjort skylten på Kräklingbo marknad som det stod ”Körku ypen” på.

Jag försökte så komma in på gutamålsgudstjänsterna och berättade att det var många som varit med och jobbat på dem. Jag räknade så upp ett tiotal. Det enda jag gjorde sist vi hade gutamålsgudstjänst i Sjonhem det var att jag predikade på gutamål. Jag ville avsluta med en rolig historia och försökte anknyta till det här med predikan och berättade följande historia på gutamål:

De var a källing sum gick ei körku för att håire pa den nöe prästn. När ha kom haim fran körku frågd hennes gubbe: ”Hur var de ei körku da? Var den nöe prästn någ u håir pa?” Källing sägd: ”Vicken präst! Vicken präst! Han sägd da ård sum aldri gar ör mi.”” Va sägd han da?”, frågd gubben.
Källingi: ”Ja hugsar ja de nå da?”

Mina förväntningar om höga skratt och applåder uteblev. Kanske hade de inte hört eller kanske inte förstått mitt gutamål. Tyst var det i alla fall och lite slokörad tog jag mig ner från scenen och tänkte: ”Va hadd ja mä u gäre?”

(Senare fick jag reda på att gutamålsgillet visst hade haft med gutamålsgudstjänsterna i sin motivering till priset, men att det var skylten som det stod ”Körku ypen” på, som var det intressanta.)