(Östergarns lag 2 vann 1960 guldracketen. Laget bestod av ”Hajbyborna Harry Hanell, Lisbeth Österdahl och jag själv. Foto av det fina priset)
Vi var alla vinnarskallar, även om vi inte tillhörde den yppersta eliten, Ja Lisbeth (Bettan) förstås hon vann ju DM ett par gånger och blev tolva i SM.
Harry och jag tävlade också i badminton. Han i A7 s lag och jag i Hemses A lag. En gång vann jag klubbmästerskapet i Hemse, men annars normalt var Bengt Jakobsson den bäste av oss. Jag fick en hjärtinfarkt och därefter var min badmintonkarriär förstörd och det hände att jag därefter fick spela dam i matcherna.
Ändå är det inte det jag egentligen vill berätta. Jag spelade pingis i högsta serien på Gotland något år tillsammans med Ivan Ahlgren, Per-Johan Göthberg och så jag själv. Vi var jämnstarka. Kanske var Per-Johan bäst. Ivan och jag hade otroligt långa matcher. Vi var defensivspelare båda. Ingen gav sig, inte en tum.
Med Per-Johan och Ivan spelade jag många år också tennis. Även där gav vi allt i våra matcher. Riktiga vinnarskallar var vi alla tre.
Nu till det stora med Ivan Ahlgren. Kanske var han inspirerad av Kinas pingisspelare. De berömde på 70 och 80 talet sina motståndare. Ivan bjöd alltid våra motståndare på kaffe och kaka efter vår match och vi kunde umgås som mycket goda vänner. Trots att vi i pingismatchen innan kämpat till sista droppen.
Nu har jag blivit för gammal för all idrott. Jag är dock med på Visby IBK s matcher. De är mycket duktiga och jag lever mig så in i deras matcher, så att få vill sitta bredvid mig, efter som jag sparkar och är med i spelet. (Barnbarnet Jesper Eliasson med nr 12 på ryggen är vårt barnbarn och jag är mycket stolt.)
Det jag skulle önska det är att den stora publiken, när de spelar på Visbys ICA Maxi arena, applåderar när motståndarna kommer in. Det är att visa respekt för motståndarna och ett sätt att hälsa dem välkomna.
Kanske skulle det vara att föregå med gott exempel till andra klubbar och att påminna om att det trots allt är ”lek” som ska främja vänskap.
Sunes blogg 