Altarringen

Foto Peter Knutas Kyndelsmässodagen 2018.

Det var min sista högmässa. Jag hade någon månad innan fyllt 75 år och jag var rädd för att bli för ”gubbig” i mitt sätt att hålla gudstjänst. Det var bäst att sluta medan jag hade ”huvudet” i behåll, tänkte jag.

Jag ville ha den i Eksta, för där hade jag varit i nästan elva och ett halvt år i början på min prästtjänst. Jag prästvigdes 40 år tidigare, Kyndelsmässodagen 1978.

Nu är jag 80 + och tänker tillbaka på min tid som präst. Många fina minnen, som t.ex. ”Min sista högmässa”. Det hände mig något märkligt, när jag kom tillbaka till Eksta kyrka och skulle börja högmässan.

Plötsligt tyckte jag mig se alla som gick i högmässorna på min tid som präst, men som nu var döda. Det var ”Källstu, Gustaf, Valdemar vid Mellings, Greta och John, Harriet och många, många fler. Jag tänkte särskilt på humoristen Emil. Han kallades allmänt för ”gamle kluckarn”. Han var med på alla gudstjänster.

Jag hade vid något tillfälle undervisat om att altarringen, som inte ser ut som en ring, ändå är det. Altarringen i kyrkan fortsätter, enligt kyrkans tro, på andra sidan kor-väggen in i himmelen och där vi med ”dina trogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran prisa ditt namn och tillbedjande sjunga”, står det i nattvardsliturgin.

Har jag förstått det rätt, så innebär det när vi firar nattvard, så är det inte bara Herren som är där, utan på något sätt har vi då också måltidsgemenskap med alla dem som gått före oss. (”Dina trogna i alla tider..”)

”Gamle kluckan”, Emil han la sig alltid i slutet av sin levnad, så nära kor-väggen som möjligt,

för, sa han, jag skall i alla fall snart flytta över på andra sidan.