Avklädandet

Vid uppvaknandet i morse såg jag ut genom sovrumsfönstret och såg att det börjar finnas några gula löv på almträdet. Snart skall alla löven från trädet ligga på marken och trädet stå där med ”nakna” grenar.

I går hade vi några vänner på besök här i Buttle. Det var mycket trevligt. Vi samtalade om läkekonst, flygresor, död o liv, och allt möjligt annat.

Jag märker att jag har börjat tappa de vanligaste ord, särskilt när jag ska berätta något jag tycker är viktigt. Jag som har haft lätt för att lära och kunnat, enligt somliga, berätta roliga historier har nu svårt att hålla ihop det jag försöker berätta.

Jag kom att tänka på en kvinna som bodde i Eksta, när jag var präst där. Hon var känd  och en betydande person i Eksta. Hon förlorade den ena förmågan efter den andra. Hon kallade det för avklädandet. Ja, hon blev verkligen avklädd. Sista gången jag såg henne, kände hon inte igen mig. Hon satt på sin stol och sög på tummen utan att reagera på vad som hände runt henne.

Jag ser henne framför mig ibland, när jag märker att jag tappar ord och börjar få svårt att hålla ihop mina berättelser. (Som tur är går det bättre när jag skriver ner saker i lugn o ro. Kanske är det stressrelaterat?)

Jag hade en stroke för ett tiotal år sen och förlorade läsförmågan för en tid. Den kom tillbaka, men är inte riktigt som förr. Ibland skyller jag på den, när jag inte hittar de rätta orden, som jag egentligen känner till, men inte kan få fram.
Det är besvärligt, och jag känner mig dum. Ändå vill jag påstå att jag är inte dummare än förut. Tvärtom tycker jag mig ibland förstå mer än tidigare. Fast det kanske hör dumheten till, detta att man tror man blivit klokare med åren.

Det händer att jag någon gång också funderar över hur otroligt mycket som ändå fungerar i en 80+ kropp ännu i dag. Tacksam för att jag ännu har så många goda vänner, som alltjämt står ut med mig, tycker jag, att livet är fantastiskt.

Det är en stor skillnad på att själv klä av sig och att bli avklädd.