Tack för 59 års äktenskap

Det är 59 år sen vi gifte oss i Kräklingbo kyrka. Fotot på Gunvor var taget 7 juni 1964 den dag vi förlovade oss. Gunvors kusin ”Gunni” som var hårfrisörska hade ordnat med frisyren för Gunvor.

Jag arbetade på länsmejeriet i Visby, när vi träffades första gången 7 oktober 1961, (Jag har berättat en hel del om vår tid tillsammans förut, men en sån här dag vill jag berätta igen och berätta vilken tur jag hade som träffade Gunvor. Hon har fått stå ut med mycket under de 59 åren.

Gunvor var mycket duktig i skolan hade jättefina betyg. Gunvors far arbetade i sågen i Buttle. Gunvors mor var hemmafru. Trots en knaper ekonomi lät de ändå Gunvor gå på läroverket och ta realexamen. Hon hade drömmen att utbilda sig till barnmorska, men så kom jag emellan.

Gunvor är den stora begåvningen och så råkade hon möta mig, en blåögd drömmare. Gunvor blev med barn och vi gladdes åt barnet, men det var kanske inte vad Gunvors föräldrar tänkt sig. (Barnet som föddes fick namnet Kent. Han är präst, och när vi firade guldbröllop, så förnyade vi våra äktenskapslöften i Buttle kyrka inför honom.)

Gunvor lät mig få studera. Hon hade begåvningen och jag hade tur att komma in på avancerade utbildningar trots dåliga förkunskaper. Jag tänker på när dottern Anneli var nyfödd, Kent var knappt tre år och jag hade kommit in på ungdomssekreterarutbildningen i Sigtuna. Gunvor packade vår röda Skoda överfull med grejer och barn och vi flyttade till Sigtuna. Sista terminen fick vi ingen bostad i Sigtuna utan Gunvor flyttade hem till sina föräldrar i Buttle. Det var trångt i huset i Buttle och en komministerbostad i Fole blev ledig, så Gunvor flyttade till Fole med barnen. Hon hade inget körkort och det var flera km till affären. Hon fick ta med sig barnen på cykeln, för att kunna handla vad hon behövde. Jag var kvar i Sigtuna och undrar ännu i dag hur hon klarade av att bo ensam i Fole med Kent och Anneli. Hon är begåvad på fler än ett sätt.

Jag fick arbete som ungdomssekreterare i Visby Domkyrkoförsamling. Gunvor var nästan lika ensam med barnen då också. Jag trivdes med arbetet med barn och ungdomar och gick helt upp i det. Ibland hände det att jag tog med ungdomar hem på kvällarna och Gunvor bjöd dem på kaffe.

Vår bästa tid som familj var under Uppsala tiden. Då hade vi det bra, fast jag fick plugga en hel del för att klara av alla tentamina. Ändå fick vi vara familj på ett helt annat sätt. Vi log, när en av barnens kamrater sa, att deras föräldrar tänkte på att vi inte hade några kompisar i Uppsala. De var rädda för att vi var ensamma. Fint tänkt, men vi njöt i fulla drag av ensamheten, att bara få vara familj på riktigt. Det dröjde heller inte så länge, förrän vi blev de bästa vänner med några av grannarna på gården. Maria, vårt tredje barn fick en jämnårig kompis och de lekte med varandra varenda dag vi bodde i Uppsala.

Jag fick för tolv år sen tjocktarmscancer och var inlagd på sjukhuset i Visby i tre månader. Det var kritiskt ibland. Gunvor var hos mig under min sjukdomstid på lasarettet varenda dag.

Då jag väl blev utskriven lade hon upp mig på ett bord varannan dag och skötte om min öppna buk och stomi under tre års tid. Jag överlevde cancern. De sydde ihop min buk och la tillbaka stomin, och jag har nu blivit 80 år.

Alla resor hon planerat och låtit mig vara med på. Vi hade mycket dålig ekonomi under våra första år i vårt äktenskap, men jag lät Gunvor sköta vår ekonomi och hon gjorde det med bravur.

Inte undra på att jag tycker om henne.