Författare: prostensune

Det var min syster Bojan, som sa det, efter vi varit på en träff för anhöriga. Hon hade säkert i sin tur läst eller hört uttrycket av någon annan. Jag hade däremot aldrig hört det förr, men tycker att det säger så mycket. Det finns väl ganska många liknande uttryck så som: Du ska inte tro att du är nåt. – Flyg inte högre än vingarna bär.

Det låter negativt, men det ligger nog en del i det. Kanske skulle jag ha varit kvar som mejeriarbetare och stenbrottsarbetare. Kanske värpte jag för stora ägg och blev sölig i ändan. Trodde att jag var någonting. En gåva till resten av världen .-  Skomakare bli vid din läst.

Jag valde en annan väg, eller rättare sagt. Det var inte jag som valde. Plötsligt hade jag en enorm tur och det gavs möjligheter för mig, att få studera på universitet och bli präst och t.o.m. prost. Jag har skrivit böcker och håller på med mina bloggar. Varför gör jag det, om jag nu inte har något att ge? Det händer att jag nu på ålderns höst kommit till insikt, att jag värpt för stora ägg eller flugit högre än vingarna burit.

Det känns lite besvärande när man förstår, att egentligen är man inte något särskilt.

Det finns också andra uttryck som: Du vet väl om att du är värdefull. 

I början när jag kom ut som präst fanns en syndabekännelse som började med orden: Jag fattig syndig människa, som med synd född…. Jag reagerade starkt på den sortens syndabekännelse. Det påminde mig om min mors reaktion, när hon skulle bli kyrktagen, renad för att få komma in i kyrkan igen efter förlossningen.  Jag tänker, att vi är skapade av Gud och då måste det väl också finnas något gott i oss också, inte allt igenom dåliga människor. (Nu plötsligt förstår jag, att författaren till den syndabekännelsen, kanske menade arvsynden?) Ja, ja. Ju äldre jag blir mer kommer jag ihåg alla fel och brister jag gjort mig skyldig till under mitt liv, så jag har stort behov av förlåtelsen.

Det finns också uttryck i dag där det gäller att vara: Störst, bäst, vackrast och rikast.
Jag har tänkt på att en viss förändring har skett i världen, när det gäller grundvärderingar. I den kristna tron talas det mycket om att ha ”Duet” i centrum, nästankärleken. Nu tycker jag, att ”Jaget” tar lite för stor plats.

Jesu ord: Älska din nästa så som dig själv, är en bra levnadsregel. Detta, att det är tillåtet att tycka om sig själv, men lika viktigt är också att tycka om andra. 

(Det är bäst jag talar om att syster Bojans uttryck: Små höns ska inte värpa stora ägg, för då kan de bli söliga i ändan, inte var riktade mot mig. Bojan och jag har i mitt tycke intressanta samtal om åldrande och livet som sådant.)

 

Jag fick en förfrågan om jag hade någon bra översättning på bönen Fader vår för en tid sen. Det finns en gammal översättning från 1700-talet, där en präst hade skrivit ner hur han tyckte det lät när kyrkfolket bad. Hon som frågade mig tyckte att den var lite väl gammalmodig och främmande för henne. Jag håller med. Den är främmande också för mig. Språket förändras, så också gutamålet.

Jag bad min hustru Gunvor, att försöka göra en översättning till gutamålet, som vi talade på 1950-talet. Här kommer hennes översättning:

”Oe Far, sum jär ei himl´n.
Lätt uss vare aktsamme u vörde ditt namn.
Lätt ditt reike kumme.
Lätt din vile ske,
såsum ei himl`n leikväl sum pa jårdi.
Oe daglige bröi gi uss i dag.
U tillgi uss oe syndar,
prceis sum vör tillgir daim
sum har gärt gal mot uss.
u lätt uss slippe u frestes
att gär de onde.
För reike jär ditt,
u makti
u hail härlihait´n
ei all teidar.

Amen”

Den här bilden tog Gunvor 1 juli 2000. Alltså för 25 år sen. Det är svalungar som som ropar från sitt bo på ringklockan vid ÖIK:s stuga. Fotot taget med en digitalkamera där fotona sparades på en stor diskett. Jag tycker det är en rolig bild, även om den inte är av högsta kvalité och den får illustrera några roliga historier.

Den första hörde jag berättas på Fårö. Det var någon som tidigt på Fårö hade skaffat telefon. Den var i två delar. En hörlur som man hörde i och en tratt som man kunde tala i. En gång var det bara pigan hemma. Telefonen ringde och pigan sa: Hallå ei hule. Herrskape jär int hajma u ja kan int prata ei sån här mackapär.
(Ursäkta mitt fårö mål, jag är inte bra på det och det var säkert något längre hon sa, men jag minns det där med Hallå i hule och tyckte det var roligt)

I mitt hem fick vi inte telefon förrän mitten på 50- talet. Jag minns en gång, när jag var i Kräklingbo prästgård efter skolan och lekte med Hasse och Belle, prästen Harry Sjögrens barn. Jag ringde då hem för att tala om var jag var. Följande dialog utspelade sig i telefonen när jag ringde: Hej, de är Sune. Min bror som svarade sa: Naj, de är Gösta. Jag sa: De är Sune. Han sa: Naj, de är Gösta. Då sa jag: Ähh,. Gå och hämta morsan.

Jag är ju präst och har under min tjänstetid alltid haft telefonen bredvid mig också i sängkammaren. (Det hände att någon olycklig person ringde och behövde prata.)

En gång ringde det mitt i natten. Yrvaken tog jag telefonen och svarade: Östergarns prästgård, Sune. . Det var alldeles tyst i telefonen, men till slut var det någon som med sluddrig röst sa: Va har jag kum hän? Jag upprepade: Östergarns prästgård 520 01. Då sa han: Va- Inte en siffra rätt och så la han på luren.

Gunvor och jag gick en skogspromenad upp mot myren. Det var mulet och vi hade under natten och morgontimmarna fått nio mm regn. Det doftade ljuvligt efter regnet, och Gunvor började se sig om efter smultron och ”najkar”. Hittade några smultron och hon började plocka. Själv gick jag vidare, för jag har lite svårt att komma ner till marken och plocka smultron. (Gamle klockaren i Östergarn Erik Gahnström, som fyller 99 år i höst sa så klokt: ”Ju närmare jorden man kommer, dess längre blir det dit”)

På vägen hem gick Gunvor och jag och småpratade om allt möjligt. Hon bjöd på smultronen, som hon plockat. Vi tyckte båda att smultronen smakade mindre, än vad vi mindes från vår barndom. Plötsligt kom solen fram för en kort stund mellan molnen. En visa som vi sjöng i skolan på 50-talet kom plötsligt för mig. Det var: Se nu tittar lilla solen fram igen.
Ingen av oss kom på fortsättningen av sången. Jag har väl aldrig tänkt på den sången, sen jag gick i skolan. Det är underligt, att får man bara rätt stimuli , så dyker det upp gamla minnen i hjärnan.

(Fotot från Erik Montelius arkiv genom P-O Sahlberg.)

1951 just när jag slutat första klass cyklade vi några barn från Hajdeby i Kräklingbo till simskolan i Katthammarsvik. Det var gamla stora cyklar, som ibland rappade, som vi cyklade en mil på till simskolan i Katthammarsvik. Jag var på den tiden ganska mager och frös förskräckligt.

Det började med upprop och sen fick vi hålla på med något, som kallades torrsim. I torrsimmet fick vi lära oss simtagen med armar och ben. Efter det var det bara att gå i sjön i det kalla vattnet. Minns jag rätt fanns en bräda, eller någon stång som satt fast i bryggan som det stod ett gulligt litet hus på. Vi fick också en simdyna om magen. Sen var det att lägga sig ner i det kalla vattnet, hålla med händerna i stången och öva bentagen. Så småningom, när simläraren ansåg att vi kunde bentagen någorlunda fick vi någon sorts platta vi höll händerna på för att sen med bentagen försöka förflytta oss.

Tyckte då simläraren att det såg bra ut fick vi med bara en simdyna om magen försöka simtagen med både ben och armar. Vi lärde oss så småningom att simma. Harry och jag, min bäste kompis var med flera somrar och tog nästan alla simmärken. Jag minns, att när vi klarat kandidaten var det lite av examen. Folk hade samlats, för att vi skulle visa upp vad vi kunde. Jag har alltid varit lite rädd och försiktig av mig, så jag var lite rädd för att hoppa i vattnet från kajen i Katthammarsvik. Det gick dock vägen, och vi fick vårt guldmärke med tillhörande diplom. Vår småskollärarinna var med och såg på vår uppvisning, och när hon hälsade på oss, sa hon att ni skulle bli så duktiga, det kunde jag aldrig tro.

Harry fick mer än jag hjälpa till på deras gård, medan jag en sommar efter sjätte? klass fick möjlighet att också ta bronsmagistern i simning.

Jag trivdes med simskolan. Lärarna var bra. Den förste vi hade minns jag inte vad han hette, men såg ut att vara en man i 20-30 års åldern. Sen hade vi Harrys och min lärare i Kräklingbo, Lars -Olof Molander.

Det fattas något

Jag har i kväll suttit och följt nationaldagsfirandet på TV. Det var fint och högtidligt. Kungen höll ett fint tal.
Men ändå fattas det något. I musiken talar man om övertoner. Jag vet inte mycket om musik, men hoppas jag inte är helt fel ute. Kanske har det ändå med det att göra. Jag saknar något som inte är så lätt att förklara. Någonting med helheten. Jag tror att det har med det andliga att göra. Någonting större. Jag uppfattar det, trots att det är så fint och påkostat som om det fattas något. Det blir lite platt.  Kanske är det kopplingen till det religiösa. Det andliga. Visst skulle det kännas bra om Gud på något sätt har med Sverige, det hela att göra.

Foto av prinsessan Eugenies skulptur: ”Kan du inte tala”.

Flickan på skulpturen lär vara min mors farmor, Josefina Larsson. Vi letade på loftet efter gamla tidningsurklipp och hittade ett gammalt ”bevis” som jag skrivit till våra barn och släktingar, att flickan på skulpturen var släkt med dem.

Det var först, när jag blivit präst i Eksta 1978, som jag fick reda på det. Det var Joel Björqvist, som hade något med prinsessans Eugenies barnhem vid Fridhem att göra. Han ringde en dag till mig och sa: ”Vet du om att du är släkt med flickan på skulpturen: Kan du inte tala?

Han berättade att min mammas far var Hjalmar Larsson. (Min mor sa, att hon kallat sin far för ”pappa lamma”. ) Det var egentligen det vi visste om vår morfar. Hjalmars mor var Josefina Larsson, flickan på skulpturen.
(Joel skojade ofta med mig, när vi träffades och sa, här kommer han som är släkt med hunden.)

Det har förekommit att någon sagt att prinsessan Eugenie inte skulle ha gjort skulpturen: Kan du inte tala, utan att den kom från England. Av en händelse fick jag se den engeska versionen. Jag var på hembesök i Fårösund. De hade en skulptur som det stod ”Can´t you speak” på. Flickan var en helt annan och hunden likaså. Hunden hade dessutom nosen uppåt. Kanske är det så att prinsessan Eugenie sett den engelska versionen och fått idén att göra något liknande.

Jag bad Gunvor ta ett foto av brevet, som ”bevisar” att det är min mors farmor, Josefina Larsson, som är modellen på Kan du inte tala. Mammas kusiner, som kände Josefinas mor, berättade att Josefinas mor hade arbetat hela natten för att sy en klänning till Josefina, när hon nu skulle sitta modell. Prinsessan Eugenie tog dock av henne klänningen och hon fick sitta modell i bara ”särken”.

Vi bor på Greta Arwidssons gata i Visby på vinterhalvåret och vid Buttle Altajme 163 under sommarhalvåret. Det är bra på många sätt, att kunna vara i stan under vintern och på landsbygden på sommaren. Det besvärliga det är flytten där emellan. Saker man ska ha i Buttle upptäcker man är i Visby och vise versa. Det är mycket packande.

Nu för en fjorton dagar sen, när vi kom till Buttle upptäckte vi att en bilnyckel var borta. Vi letade på alla möjliga ställen, i bilen och Gunvor vände upp och ner på alla kassar med saker i från stan, men nyckeln fanns ingenstans. Det blev några sömnlösa nätter och dagar med intensivt letande. Hoppet sattes då till lägenheten i Visby, att vi hade glömt att få med extranyckeln, och att den hängde kvar på kroken. Men tyvärr, så var det inte. Letandet fortsatte.

Vi måste ju ha en reservnyckel till bilen. Jag kom på att man kanske kunde öppna bilen med den manuella nyckeln. Då kunde kanske låsfirman på Skarphäll göra en sån extra nyckel. Det kunde de, men den skulle kosta 1500 kronor. Jag försökte öppna bilen med den manuella nyckeln och det gick bra, men larmet satte i gång.

Nåväl, jag skulle in till fotvården i Visby i går och skulle gå upp förbi lägenheten med några prylar. Jag hade en fin känsla av att jag då skulle hitta nyckeln, men efter att ännu en gång letat i alla lådor, så hittade jag den inte. Besviken för jag var så säker på att hitta den. Tiden gick och jag måste i väg till fotvården. Jag skulle tillbaka till lägenheten efter att jag varit dät och hämta varor från frysen till Buttle.

När jag kom tillbaka såg jag några kassar, som stod lutade mot utgången från lägenheten. Jag tänkte, bäst att leta i dem för säkerhets skull och i en av kassarna låg bilnyckeln. Glad som en lärka ringde jag Gunvor och berättade att jag hittat den. Jag ringde också dottern Maria och hon sa, att nu får ni i kväll fira med ett glas vin, för att ni hittat nyckeln. Jag ringde också vår son, Kent, som är präst och han hänvisade till en liknelse i Bibeln, Lukas 15:8-10,

Den borttappade penningen
Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett, tänder hon inte då en lampa och sopar igenom hela huset och letar i varje vrå tills hon hittar det? Och när hon hittar det, kallar hon inte sedan på sina vänner och grannar för att de ska glädjas med henne över att hon hittat det borttappade?

Det här konstverket gjorde dotter Anneli av mig, när jag var svårt sjuk. Hon satte upp den på väggen i mitt rum på lasarettet. Hon trodde jag skulle bli glad över vad hon skapat, men jag kunde inte visa någon större uppskattning. Jag var inte tillräckligt snygg, tyckte jag nog. Anneli hade gjort de roliga teckningarna i mina små böcker: ”Österdahlarna”.

Gunvor hittade konstverket, när hon städade på loftet. Idag uppskattar jag det verkligen. Jag ser min egen depression, Annelis oro och sorg i målningen. Jag tycker den säger så mycket.

Man skulle kunna tro att jag tidigare berättat om min sjukdom i boken: ”En sjuk österdalare”, men där var meningen med ordet ”sjuk” en annan.

Jag var 68 år då jag lämnade ett avföringsprov till sjukhuset. Jag blev kallad till koloskopiundersökning . Läkaren frågade om jag var rädd för undersökningen. Jag sa, att jag var inte rädd för undersökningen men för resultatet. Han sa, att han förstod det, och det visade sig att jag hade tjocktarmscancer.

Annan dag påsk blev jag inkallad till sjukhuset på kvällen för att opereras morgonen därpå kl. sju. Jag sov underligt nog bra på natten inför operationen. De hade sagt att cancern satt samlad, så det skulle nog gå bra att få bort alltsammans. Jag hade aldrig varit sövd förut och var lite rädd för det.

Gunvor, min hustru, kom in till mig dagen efter. (Ja, hon var inne hos mig alla dagar under de tre månader jag blev liggande på lasarettet i Visby.) Någonting hade gått fel. Jag hade väldiga plågor och magen fungerade inte. på  kvällen, när dotter Anneli och Gunvor satt bredvid mig där jag låg på sängen fick jag väldigt ont och läkare tillkallades. Jag sa: ”Aj” och blev medvetslös. Min mage hade spruckit och skyndsamt blev jag förd till operation. En läkare ringde till Gunvor klockan tolv på natten och berättade att de hade klarat mig, men att det hade varit krisartat.

Det hade blivit hål på tunntarmen och avföring hade runnit ut i bukhålan. Jag hade över 500 i sänka en tid. Det blev 28 operationer och som sagt tre månader på sjukhuset. I tre år gick jag så med öppen buk och stomi. Gunvor, min älskade hustru, la upp mig på ett bord hemma och skötte om mina sår och stomin varannan dag under de tre åren. Hon är otrolig. Vi bilade till Assisi, Franciskus stad, under min sjukdomstid och var dessutom på Madeira i tre veckor. Hon visste att jag önskade det.

Efter tre år kunde läkarna sy ihop buken och lägga tillbaka stomin. I dag är jag 82 år och förhållandevis frisk och tacksam.

Fotot taget någon gång i mitten på 50-talet vid Hajdeby.

Min mor Elsa 
föddes 22 juli 1903 i ett litet hus vid Nygårds i Västerhejde. Hon dog 29 april 1969 på lasarettet i Visby. Hon var inlagd där sen strax efter jul för cancer i magen. Mor Elsa som många av socknens ungdomar kallade henne och så gjorde även vi barn. Hon fick nio barn, varav vi ännu är fem som lever. Även vår far dog av cancer i magen, så jag tror att vi barn har en benägenhet att få cancer.
Jag tänker på att min mor i minst 20 år ständigt hade småbarn i huset. Trots att jag var nummer åtta i syskonskaran har jag aldrig känt mig ovälkommen. Hon älskade alla sina barn. Mor fick hjälp med småbarnen av min storasyster Gunborg som föddes 1928.
Min syster Bojan berättar så fint om mor Elsa i sin dikt på gutamål. (Jag tror jag haft den inne i min blogg förut, men den är så bra att den är värd att läsas än en gång.)

                                                                                                                                                                              Barnsängsbön
Ha lag ei bansängg me töisi pa armen.
Ha keikt pa dei leilu som sugde pa barmen
Ha tänkt pa sein mor, som ha miste så ungg
Pa bandomen som blai så ainsam u tungg.
En far hadd ha väll, men visst int vem de var,
Till Amerika glaid han, men mori blai kvar.

Ha var bäre toll när ha kom ut som peike.
Fick lär si u städe u vaske u streke,
U löde u neige u kruise för daim,
Där ha nå fick bo, när ha int hadd nåt haim.
Ha hadd ingenstäns där ha kunde fa grate
Fick låsses var glad fastin ougu var vate.

Ha gift si u känd si så lucklu u glad
Um aldri så fattut, de blei nuck nån rad.
Nå hadd ha ett haim, ha fick ruste u knoge,
Um dålit u trangt, de var inte så noge.
U trängre de blai de för vart ar som gick,
De här var de neionde bane ha fick.

A sänggliggnes svärmor u nei stycken ban.
Va skudd ha väl nå fa sein kraftar ifran?
De älstu är stor så ha far hjälpe till
Fast de är väl kanske någ annat ha vill.
Mik kan ja var utin, mik kan ja förlore,
Men Gud låt mi live, tills bani bleir store!

 Bojan