Författare: prostensune

Vaknade klockan fem i morse.  Hade svårt att somna om, och så började tankarna gå. Jag tänkte tillbaka på mitt liv, och vad jag varit med om. Fick tanken på hur det varit, om jag blivit kvar på länsmejeriet och arbetat där till pensionen. Det var inte självklart att jag skulle kunna få något annat jobb med min sjuåriga folkskola.

På något underligt sätt hade jag en väldig tur, som fick möjligheten att uppleva en ”annan värld” än 50 liters spann på mejeriet och släggan som jag slog sönder sten med i stenbrottet. Jag vet inte hur jag kunde ha sån tur. Jag gjorde inget för det själv. Det öppnade sig bara möjligheter för mig utan min förskyllan.

Jag minns en gång, när jag arbetade som vaktmästare i domkyrkoförsamlingen. Jag hjälpte till med att kanthugga stigarna. Var glad för att en av de andra vaktmästarna tyckte jag var bra på att kanthugga. En, som var husmor i församlingen, frågade mig om jag skulle bli präst. Jag svarade, att det tror jag inte jag har möjlighet till med min skolunderbyggnad. Då sa hon: ”Det tycker jag inte du skall bli, för du är inte värdig”.

På något underligt sätt blev jag det ändå. Klarade teologie kandidatexamen vid Uppsala universitet och prästvigdes för Visby stift, just idag för 46 år sen.

Jag kom från ganska fattiga förhållanden i en stor syskonskara på landsbygden. Det underliga var, att när jag kom in i den akademiska miljön hade jag inte förstånd att skämmas för min bakgrund och hålla tyst om den. Tvärtom. Jag skröt inför de andra om var jag kom ifrån. Det var det jag tänkte på, när jag låg vaken i morse. (Jag hade nog inte behövt skryta med den, för de andra studiekamraterna. De märkte nog ändå, att min bildningsnivå inte var så hög.)

Det var på  så sätt jag kom att tänka på vad kejsaren sa till filosofen, att filosof din högfärd syns på din trasiga mantel.
Kan det ha varit av högfärd som jag skröt med att jag var från arbetarklass?

Ja, så kom jag att tänka på alla tjejer och killar som går med trasiga jeans. Är det också högfärd?

Det var en tonårstjej som köpt ett par trasiga jeans för dyra pengar och som kom på besök till sin mormor. Det skulle kunnat vara min svärmor, men jag minns inte. Tösen låg över hos sin mormor. På morgonen när tjejen vaknade, sa mormor till henne: ”Inte ska Du gå med trasiga jeans tös. Jag lagade dem för dig i natt”.

Fotot från början på 1950 talet. Det är vi fem syskon som nu är kvar livet, Bojan, Gunnar, Yngve. Framför: Bettan och jag själv, Sune. Vi var nio syskon från början.

Bojan och jag har ibland skrivklåda, tycker det är roligt att skriva och berätta. Vi tycker det är fantastiskt med FB, som ger en möjlighet att få ut till alla vad man skrivit och berättat. Den som vill kan läsa det, och vill man inte låter man bli. ”Rätt använt” är FB en gåva till ”vanligt folk”.

För min del har ”skrivklådan” ökat med åren. Förr när man var aktiv i prästtjänsten hade man inte samma behov av att få skriva. Det skulle skrivas predikan till varje söndag. Griftetal, vigseltal och doptal.

Ibland var det snärjigt att var präst. Jag minns en gång, på 90 talet när jag en lördagskväll skrev en predikan till söndagen. Jag var ovan med datorer och höll på länge med min predikan. Kl. halv tre på natten var jag färdig för att skriva ut den. Tryckte på fel knapp och det enda jag fick kvar av mitt manus eller predikan, det var Amen.

Anneli, vår dotter, som är en spjuver brukade ibland fråga, när hon skulle gå med i kyrkan: ”Har du någon fräsch predikan i dag pappa eller har Du varit på loftet?”
(Jag hade sparat alla predikningar i en sorts låda jag hade på loftet.)

Jag kom att tänka på Birgit von Eckermans inlägg i går om blommor, en humla och något om lärkan i skyn. Jag skrev en kommentar, där jag berättade om när jag utomhus åt tårta och plötsligt fick något annat på tårtfatet, och prästen Nils Huhta sa: ”Lärkan slår i skyn sin drill”. Jag var så ivrig att kommentera Birgits bild, så jag orkade inte se efter hur schwarzwaldtårta stavades, det var just den tårtan jag mumsade på och det var snarlik detta som föll ned på mitt fat från skyn.

Det påminner mig om en gammal historia där en man frågade en annan om vad för sorts bil han hade? Mannen svarade: ”Det är en Volvo”. ”Är det inte en Mitsubishi Du har”, frågade den andre. ”Ja, det kan Du säga som inte har några löständer”.

(Foto av omslaget till boken)

Jag har just läst ut nobelpristagarens bok, Trilogin. På nobelfesten, när han höll sitt tal, blev jag imponerad av honom. Det berodde kanske på att jag tyckte han var så lik Tobbe Sture, mitt fadderbarn, och att han tackade Gud och nobelkommittén för nobelpriset. Det var en stark bekännelse.

Boken handlar om Alida och Asle som blir hemlösa och flyr till staden Björgvin där de tror att de ska kunna få någonstans att bo. Det finns dock ingen plats för dem i något härbärge. De släpar därför på sina två knyten och en fiollåda från plats till plats, men det finns ingen plats för dem att bo.

Det händer att jag, en amatörförfattare, jämför mig med en riktig författare. Skulle jag ha berättat historien hade jag skrivit, att de blev hemlösa och sökte bostad i ett annat samhälle, men de hittade ingenstans att bo.
Författaren och nobelpristagaren i litteratur Jon Fosse, han får deras sökande efter bostad att räcka till mer än 30 sidor. Jag är alldeles för otålig för någonting sånt.

Jag fick en positiv syn av Asle, som tog så väl hand om sin Alida, som var havande. Jag tänkte på Maria och Josef, som också sökte efter härbärge.

Jon Fosse är säkert värd nobelpriset, för hans bok berör och konst ska beröra, för att anses bra. Jag kan dessvärre inte säga att jag blev positivt berörd, snarare tvärtom. Jag blev ledsen och deprimerad, när jag läste boken.

Det är också troligt, att jag inte förstod boken, att den var för svår för mig. Jag gillar i alla fall Jon Fosse och tycker det var rätt, att han fick nobelpriset.

Den här boken har jag alldeles nyss läst ut. Det handlar om en neurokirurg, en som opererar i hjärnan och är väl insatt i hur hjärnan fungerar. Han drabbades av en sjukdom där hela hjärnbarken var inbäddad i var, och hans hjärna blev helt utslagen. Han var i koma i sju dagar, och under den tiden upplevde han, att han var i himlen och kom tillbaka. Händelsen inträffade 2008. Han menar, att han lärde sig att vårt medvetande är inte en produkt av vad vår hjärna totar ihop, utan vårt medvetande är någonting annat, något utanför vår kropp. Jag har inte tillräcklig kunskap i medicinska termer för att förstå vad han menar. Det han upplevde i sitt besök i himlen var positivt, och enligt honom har vi något att se fram emot. Det var något av en ”nära döden upplevelse” han hade, och han försöker bevisa att det inte var hans hjärna som hittade på alltihop. Han ser som sin uppgift att berätta för sina kolleger vad han varit med om. Detta att övertyga dem om att det finns något mer, än vad vår vanliga vetenskap håller på med.

Ibland hör man folk säga att det har ju aldrig kommit tillbaka någon från de döda. Det har kommit tillbaka ganska många och berättat om sina ”nära döden upplevelser”.

Kanske är det ändå som Jesus säger i liknelsen om den rike mannen och Lasarus, som båda befann sig i dödsriket. Den rike mannen ber Abraham att han sänder någon från de döda och varnar hans bröder, så att inte de också råkar illa ut. Abraham sade: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda. 

Jesu liknelse om den rike mannen och Lasarus finns i Lukas evangelium 16 kapitlet verserna 19-31.

Herren Jesus Kristus var död och uppstod ur graven på tredje dagen. Jesus förstod nog, att det skulle bli svårt att tro på hans uppståndelse, att han blev levande igen. Många har svårt för att tro att det är sant ännu i dag, men miljarder människor har under århundradena trott det.

Jag kom att tänka på Jesu liknelse, när jag läste neurokirurgen Eben Alexanders bok: Till himlen och tillbaka.

Jag är övertygad om att Eben Alexander vet att det är sant,  det som han berättar om.

Boken var lite svårläst för mig, som inte har tillräcklig kunskap i de vetenskapliga ämnena. Det är fantastiska upplevelser han hade under sin komatid. Boken finns på bibliotek.

Några reflexioner kring Renées brygga som gick på TV i kväll

Det var som vanligt fyra personer. Jag har gillat Renés brygga tidigare, men i kväll?

I början av programmet sas det ofta: ”Det skiter jag i”. Jag tänkte: De måste vara väldigt ”skitnödiga”.

Likaså var vart och vartannat ord de sa var svordomar. Jag tänkte: Herre, förlåt dem. De vet inte vad de gör. Detta att tillbe den onda kraften. Önska att allt ont, krig, elände, våldsbrott, barnmisshandel, mord och all annan djävelskap ska öka i vårt samhälle.

Någon sa någonting, om att ordet förlåt betyder ingenting. Tvärtom tycker jag att ordet förlåt är det vackraste ord som finns och har en fantastisk läkande kraft.

Irma var för mig behållningen i kvällens program. Hon sa någonting om, att hon ångrade det tidigare liv hon fört, och att hon hade svårt att glömma de fel hon gjort. Hon var ärlig och jag kände igen mig i henne. Jag har inte heller levt ett helt perfekt liv. Jag grämer mig över det. Min hustru Gunvor säger, att hur kan det vara, att Du som har lyssnat till flera tusen, som bett om förlåtelse för det de gjort, och Du har på Jesu Kristi uppdrag sagt till dem, att de är förlåtna. Hur kan det komma sig att du har så svårt för att förlåta dig själv.

Foto Anneli Söderström.

I går fyllde jag 81 år .En ansenligt hög ålder, som någon av mina gratulanter skrev. Jag är glad och tacksam för att ha blivit så gammal. Det kunde ha tagit slut vid 68 års ålder, då jag hade tjocktarmscancer och var inlagd på lasarettet i tre månader och var med om 28 operationer. Tack till Gud som genom sina läkare lyckades rädda mig. Nu har jag fått tretton år som bonus i mitt liv. Tretton betydelsefulla år.

Jag är glad och tacksam över att ha fått känna mig älskad, även om jag inte förtjänat det. Många, många vänner, konfirmander, brudpar, sörjande till några som förlorat någon de hållit av, och som jag har haft begravningsgudstjänster för har hört av sig. Det är skönt att få känna sig så älskad.

Naturligtvis har jag också mött några, som inte tyckt om mig, men de hörde inte av sig i går.

Gunvors vän  har myntat ett uttryck som lyder: Känna sig utfasad ur livet. Det är ett bra uttryck för hur man ibland kan känna det. Man känner att man inte behövs längre, och visst har det hänt att jag också känt så, men inte i går. Våra barn, barnbarn med respektive satt kring vårt kaffebord i Visby och jag kände från dem en enorm värme och kärlek. Gunvor och jag är väldigt stolta och glada över våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn och våra mågar och sonhustru. Vi är 28 personer i närmaste familjen. Det händer att jag känner mig som den gamle Abraham i gamla testamentet i Bibeln. Han som fick så många ättlingar att han inte kunde räkna dem alla.

Gladast är jag för att så vitt Gunvor och jag vet, finns det ingen osämja i vår familj. Alla har de sina personligheter, var och en med sin gåva, men jag tror att de älskar varandra. 

Ja, S:t Paulus har rätt, när han skriver i sitt brev, att störst av allt är kärleken.

I min tjänst som kyrkoherde i Bunge pastorat och boende i Fårö prästgård ingick att också vara pastor vid KA 3, senare Fårösunds marinbrigad.

I senaste numret (årg 44 nr 2) av tidningen Gotska Sandön berättar Owe
Rosén om minnen från hans besök på Gotska Sandön under 1960-talet. Han berättar om samtal han haft 1968 med värnpliktiga, som tjänstgjorde vid radarstationen på ön. Owe Rosén skriver: ”Då kunde jag inte ana att några månader senare skulle åtta av dem vara döda. Fredagen den 6 september 1968 skulle en marinhelikopter hämta åtta värnpliktiga som skulle till fastlandet på permission. Hemfärden med helikoptern påbörjades kl.10.07. (lite längre fram i artikeln berättar Owe vidare:” Efter cirka 15 minuter flygning störtade helikoptern, 2 landmil SO om Huvudskär.” (Slut på citatet)

År 1993 eller 1994 blev jag ombedd att leda en andakt vid utströendet av askan efter en officer, som varit befäl för de värnpliktiga som dött vid helikopterolyckan 1968. Jag ber om ursäkt för, att jag inte minns hans namn i dag. Jag tycker, att det var så fint gjort av honom och att han känt så stark samhörighet med de värnpliktiga, att han ville förenas med dem i döden.

Vi var högtidsklädda i våra fina uniformer vid tillfället. Jag blev överraskad, när jag klev ombord på båten. Plötsligt hörde jag visselsignaler, en kort melodi. Jag anade, att det betydde att pastorn var ombord.

Vi åkte så mot Gotska Sandön och platsen där de värnpliktiga störtat i havet 1968. Jag fick uppgiften att strö ut askan efter officeren som avlidit och hålla en kort andakt. Det hela avslutades med att vi alla gjorde honnör.

Jag är tacksam för många fina minnen, som jag har från min tid som brigadpastor vid Fårösunds marinbrigad.

Den tolfte januari ska vi åka till Gällersta kyrka utanför Örebro och jag skall ha begravningsgudstjänsten för min bror Gösta. Det kommer mig att tänka på var jag själv ska begravas, när den den dagen kommer.

Jag har undvikit frågan i det längsta. Gunvor är mera praktisk och vill veta var jag önskar att bli begravd. Problemet är att jag vet inte. Jag är född i Gammelgarn, min farmor är begravd där och min första bok Längtan efter tro, börjar vid farmors grav. Jag är uppväxt i Kräklingbo och min far och mor och min äldsta syster är begravda där på kyrkogården. Vi har bott flera år i Buttle och Gunvors födelseort och uppväxt är just där. Just nu är vi skrivna i Visby, men där är det just nu inte så aktuellt.

På tre platser har jag varit präst. Eksta gamla pastorat med församlingarna Eksta, Sproge och Levide. (Jag var anställd i Klinte och Fardhems pastorat men tjänstgjorde mest i Eksta, Sproge och Levide) Jag blev kyrkoherde i Bunge pastorat med boende på Fårö. Därefter i Östergarns pastorat.

PÅ frågan var jag vill bli begravd? har jag svårt att bestämma mig. Under min ekstatid var det nog ändå där jag kände, att jag fungerade bäst som präst. Trots att jag fick en hjärtinfarkt var jag närmare Herren än någonsin. I dag saknar jag den nära kontakten med honom.

Många fantastiska klockare var det i Eksta. Alla fortsatte de att gå i kyrkan efter att de gått i pension. Det var ”Gamle kluckan” Emil Larsson, det var John Lickander, Per-Ivar Svensson och efter han tragiska död, Gunnel ”Dulli” Johansson som blev oerhört betydelsefull både för mig och församlingen. Jag minns en gång, när hon och hennes man med skyfflar och spadar lade igen graven för en Eksta bo. Jag upplevde det som om de omsorgsfullt och kärleksfullt stoppade om den döde. Jag kom att tänka på, när jag flyttat hemifrån och arbetade på länsmejeriet och kommit hem till Hajdeby för en ledig dag. På kvällen när jag gått och lagt mig kom min min mor upp på kammaren och stoppade om mig täcket, så jag inte skulle frysa. Hon sa inte så mycket. Hon stoppade bara om mig, en kärleksförklaring till sin artonårige son.

Min bror Gösta föddes den 6 februari 1939 vid Trosings i Gammelgarn och dog i dag den 14 december 2023. Han blev 84 år.

Vår familj flyttade till Hajdeby i Kräklingbo 1946. Gösta gick sjuårig folkskola i Kräklingbo skola.  Vid femton års ålder kom han in på en kockutbildning för sjömän i Visby. Han fick därefter anställning som kocksteward på båten Slite med 10 mans besättning. Jag minns de glädjefyllda stunder då vi kunde hämta honom vid Furillen på norra Gotland där båten Slite lade till för lastning av kalksten. Gösta hade mycket att berätta om sjömanslivet. Han var glad och lite sprallig, och vi trivdes med att höra honom berätta. Båten Slite gick på Nordsjön och han hade svårt med sjösjukan. Han kom aldrig över den, och därför slutade han på sjön efter ett drygt halvår.

Gösta jobbade så med lite av varje. Han fick jobb på Karlsborgs mejeri, när vår bror Gunnar, som jobbade där, gjorde lumpen på Kavalleriet. Gösta arbetade också en tid som flyttkarl och lastbilschaufför.

Gösta gifte sig i Örebro och fick tre barn. Tommy, Anders och Per. Per , som Gösta hade gett en av sina njurar till, och som var den som ringde till mig i dag på morgonen och berättade att Gösta hade dött.

I Örebro arbetade han på dagarna,  och på kvällarna gick han på kvällskurser  och läste in gymnasiekompetens för att senare läsa vidare till ingenjör. Han fick litet a i matematik i ingenjörsexamen. (Det beundrar jag honom för, som knappast kunde räkna rätt på kollektpengarna i kyrkan.) Gösta blev som ingenjör kontrollansvarig för Örebros kommuns alla byggen. Han berättade för en tid sen för mig, att han varit ansvarig för ett flermiljonprojekt för byggnader vid Örebro kommun. Gösta gick i pension 2004. Han hade trivts bra med sitt arbete som ingenjör i Örebro kommun och tyckte det var svårt att förlora kontakten med sina arbetskamrater och sitt arbete.

Gösta förlorade sin son, Tommy som dog 2004 och sin hustru Margreth, som han rest mycket med, 2013.

Gösta tränade mycket och höll sig i form så länge han kunde. Sjukdomen, cancern, som drabbat vår familj hårt, smög sig på och upptäcktes för sent.
Jag tror ändå, att Gösta tyckte att han haft ett intressant liv, även om han drabbats också av  svårigheter och sorger.

Gösta är nr fyra från vänster i syskonskaran. Från höger i åldersordning Gunborg f.1928 död 2013, Bertil f.1931 d 2003. Martin f. 1933 d.2002. Yngve f. 1936, Gunnar f. 1937, Gösta f.1939 d.2023, Bojan f.1940, Sune f.1943 och Bettan f.1946. Framför: Mor Elsa f.1903 d. 1969 och Far Gustaf 1891 d.1967. (Fotot taget i början på 60 talet av svåger Allan)