Författare: prostensune

Vi var  på Högmässa i Visborgskyrkan i dag. En fin, varm och kärleksfull Högmässa med kaffe o tårta efter i församlingssalen. En man sittande i rullstol var kyrkvärd och han läste den gammaltestamentliga texten. Vid kaffet berömde jag honom för hans fina läsning och undrade om han varit lärare. Han log mot mig och sa: ”Nej, jag har varit sotare”.

Då kom jag att minnas en gång, när vi bodde i Östergarns prästgård, och sotaren kom på besök. Han skulle sota skorstenen. Gunvor var i skolan, och jag var på väg ut någonstans och sa, att han fick låsa dörren, när han gick.

För att komma ut på taket i prästgården fick man gå fem våningar, om man räknar med källarvåningen och sotarvinden. Från sotarvinden fanns en lucka ut till taket och därifrån kunde man nå skorstenen. Stängningen på takluckan hade öppningen neråt.

Det blåste kraftigt när sotaren kommit upp på skorsten och luckan blåste igen, och där stod sotaren på skorstenen och kunde inte få upp takluckan. Han hade ingen mobiltelefon med sig och kunde inte meddela sig med någon.

Jag hade hunnit några hundratals meter ut på vägen med cykeln. Plötsligt fick jag höra hjärtskärande rop högt uppe från skorstenen. Sotaren kunde inte komma ner, eftersom takluckan hade slagit igen.

Det var tur att jag inte hunnit iväg längre, för då vet ingen hur länge sotaren fått stå där i blåsten.

 

Foto Harry Hanell. Fotot taget i mitten på 1960-talet.

Jag fyller snart 82 år, och det sägs att när man blir gammal kommer man närmare sin barndom igen. Vid femtiden i morse vaknade jag och låg och tänkte på ett minne jag har från fyra års åldern.

Jag satt på pottan i köket och mina äldre syskon var ute och lekte i snön. Plötsligt kom min bror Gösta in från änget bakom huset och ropade: ”Det brinner i taket på huset”.
Alla rusade ut och kvar blev jag sittande på min potta i köket.

Min far, Gustaf tog med sig min bror Bertil, som då var i femton års åldern, och de sprang för att hämta den tungastegen av trä, som nådde upp på taket. Bertil berättade senare att benen vek sig under honom, dels för att stegen var tung, men också av rädsla för att huset skulle brinna ner.

Huset hade på den tiden tjärsmort papptak och var mycket brandfarligt. Det var allt tur att det var snö på taket, som hindrade att elden tog större fart.

Far klättrade upp på stegen till taket och kunde med snö släcka elden. Han hade köpt huset vid Hajdeby strax innan. Huset hade stått öde i många år och var i stort behov av renovering. Far bytte senare pappen som låg på taket och lade på tegel i stället. Jag kan i dag känna något av den ångest han måste ha känt, när han såg faran framför sig, att den nya bostaden skulle gå upp i rök.

(I går kväll visade Harry mig hur AI kunde skriva en vacker kärleksdikt till Gunvor från mig. Det enda AI fick reda på var att vi varit gifta i 60 år. Det blev en bra dikt på tre verser med perfekt svenska. Det kändes ändå lite konstigt att använda sig av AI. Därför väljer jag att också i fortsättningen skriva själv med mina fel och brister)

Foto: Melkers farmors mor, Gunvor.

Vi hade i dag besök av vårt barnbarnsbarn, Melker och hans farmor Maria. Kärt besök och man blir väldigt glad som farmors far, när man får ett spontant leende av ”sårken”.

Visst känner vi varandra, men det är hans farmor som gäller, när inte mor och far är med. Jag minns hur nära vi var våra barnbarn, när vi var deras farmor och farfar, mormor och morfar. Det är klart jag fyller snart 82 år och har inte samma ork längre, men man minns hur det var, när man behövdes. Ändå förstår jag,att det är som det ska. Vi har gjort vårt.

Glädjande nog kan man säga att det beror på att vi lever längre i dag. För min del hade jag bara farmor, som vi kallade ”fam” när jag var barn. Farfar, mormor och morfar var döda .

Jag tycker det saknas namn för oss som har barnbarnsbarn. Man säger ”gammelfarfar, gammelfarmor, gammelmormor och gammelmorfar, men det stämmer inte alltid. Det är ganska krångligt att hitta rätt namn på vem vi gamlingar egentligen är.

Våra första barnbarnsbarn kom att kalla mig ”faffa Sune” för att skilja mig från deras farfar Kent. Det känns varmt och bra, när de ännu i dag kallar mig ”faffa Sune”, fast de nu närmar sig tonåren.

Har jag förstått min brevväninna från Norge rätt, så har de ett gemensamt namn för oss ”tremänningar”. De kallar oss för ”oldefar” och ”oldemor”. De bryr sig inte om att reda ut närmare släktskap än så.

Jag efterlyser därför ett nytt gemensamt namn för oss gamlingar, som har barnbarnsbarn.

Foto Gunvor Österdahl.

I dag var vi och spelade priffe hos Kerstin på Sören Norrbys gata i Visby. Det är ett mellanting mellan Bridge och Vist. Bridge är mer invecklat och svårare än Priffe och Vist är en förenklad form av Priffe.

Priffe är ett lagspel där två spelar i samma lag mot två andra. Vi var som sagt hos Kerstin och spelade priffe. Kerstin bor ensam och är änka. Hon var gift med min bror, Martin, som dog år 2002. Kerstin är min fru Gunvors syster. Vi bröder var alltså gifta med varsin syster.

Med var också min syster Bojan. Hon är också änka och bor i Klintehamn. Bojan var gift med Allan som dog år 2022.

Så var det då också min fru, Gunvor och jag, som ännu har varann och varit gifta i 60 år.

I våra hem spelades det mycket priffe om kvällarna. Vi spelade aldrig om pengar. Tanken fanns aldrig en gång. Likaså förekom aldrig, vin eller sprit eller öl av något slag. Det var bara ett roligt tidsfördriv med viss träning av våra minnen. Det gällde att komma ihåg vilka kort som spelats, annars kunde man bli lurad på sticken.

Det gick många år när vi inte spelade priffe. Var och en bildade egna familjer med egna traditioner. För något år sen kom någon av oss på att vi ju kunde börja spela priffe igen med Kerstin och Bojan som blivit ensamma. Vi träffas nu en gång i månaden i varandras hem och spelar priffe. Hitintills har Bojan, Kerstin och Gunvor vunnit de flesta gångerna, men just i dag vann jag.

Efter varje utgång av spelet blir det partnerbyte och på så sätt får man fram en slutlig segrare.

Vi brukar dricka kaffe äta smörgås och andra godsaker efter två omgångar. Kaffepausen brukar inte bli långvarig, för vi ska i regel hinna spela två omgångar till och Bojans buss till Klintehamn går 16.50.

(Foto Gunvor Österdahl, som inte är så pigg på att själv vara med på bild).

(. Ordet kalreis på gutamål är väddklint på svenska.)

Den bortgångne skalden Gustaf Larsson skrev en så fin dikt, Tro, som betyder mycket för mig. Dikten har kommit att betyda mer och mer för mig.

TRO
Har däu tro sum jär stark
fallar haugmod pa knei,
singar sanglausar fäugel,
glångar torraste trei.

Har däu tro sum jär stark
vaxar gröide pa stain,
braidar kalreis´n rosar
pa dein akarrain.

Har däu tro sum jär stark
kummar tveivel pa skam.
Da glädes marki
där däu gar fram.

Det händer ibland att jag tycker det finns mycket krav i vår kristna tro. I brevlådan kommer det ”tiggarbrev” ibland flera gånger i veckan till alla möjliga hjälporganisationer. Personer, som skulle må bra av att jag besökte dem, men jag orkar inte alltid göra det. Älska sin nästa och inte tala illa om någon, Konstiga tankar som flyger och far.

Jag minns en from gammal klockare som sa, att när vi tagit emot nattvarden och därmed fått syndaförlåtelsen, så hinner man inte komma tillbaka till kyrkbänken, förrän man tänkt felaktiga tankar. Jag börjar misstänka, ju äldre jag blir, att det kristna budskapet bygger inte på gärningslära. Det handlar om något annat.

Jag tror, att Gustaf Larsson anade vad det handlar om, när han skrev: ”Da glädes marki där du gar fram..”

Det finns sådana människor. Jag tycker mig ha mött sådana. Människor som man blir glad över att möta, ja marken gläds där de går fram. Barnen, våra barnbarnsbarn är ex. på sådana. Jesus säger om barnen, att de är de största i Himmelriket.

Vad kan det bero på att de ger sån glädje? Jag tror att det har att göra med kärlek. De känner sig älskade. Tänk om jag också kunde förstå att jag är älskad av Gud, att han tycker om mig, trots att jag inte ger tillräckligt med pengar till nödlidande, att jag inte lyssnar tillräckligt på människor som behöver mig.

Jag skulle önska att jag kunde förändras så, att jag förstod att jag är älskad av Gud, trots att jag inte alltid gör som han vill. Kanske skulle jag då förändras så att jag utan grämelse och känsla av krav gav till de fattiga och gav mig tid att lyssna och hjälpa dem som jag kan hjälpa.

”Da glädes marki där du gar fram.” Ju mer jag tänker på Gustaf Larssons ord, desto mer anar jag att han med sin dikt kommit på något stort.

Vi var i går och besökte Marianna o Bertils grav. Jag läste vad som var skrivet i släktarkivet om henne och såg syster Bojans dikt där hon skrev om henne, och även de minnesord jag skrivit om henne i tidningen.

Till Minne av Mariana Österdahl.
Mariana var gift med min bror, Bertil Österdahl, De vigdes i Stånga 1956. Mariana föddes och växte upp i Stånga. Hon har arbetat på Slakteriet och LM Eriksson och några andra platser. Tillsammans med Bertil lät hon bygga ett hus om tre rum och kök på Fagningsgatan 1 i Visby. Där bodde de med sina tre barn, Aina, Eva och Rune. Även min bror Martin och jag själv bodde en tid tillsammans med dem. Mariana hade ett stort hjärta och ordnade plats i huset, när jag fick arbete på länsmejeriet. Jag låg i samma rum som barnen. Det kan inte varit lätt för henne, att ha så många i huset och hushållet, men jag hörde henne aldrig klaga. Både hon och Bertil var mycket gästvänliga och släktkära. De höll samman släkten. Många minns ännu med glädje alla brännbollsdagar de anordnade. Många förundrades säkert över att vi halvgamla gubbar och ”källingar” tillsammans med barnen spelade brännboll och kastade varpa på A7 fältet på1950-60-70 och -80 talet. Mariana, Bertil, Martin, Gunborg och Margret och så mina föräldrar och svärföräldrar; De fattas mig. Hoppas att vi ses igen.
Sune Österdahl

I ”netres”, natten som gick, hade jag en hemsk mardröm. Jag drömde att jag var tillbaka på 50- talet och bodde vid Hajdeby. Vi, en sju, åtta ungdomar, mina äldre syskon och grannens två ungdomar. En av dem var min bästa kompis, Harry. Vi var båda i 11-12- års åldern.

Vi hade varit på bio i Katthammarsvik och cyklade hem därifrån. Det hade börjat mörkna och vi cyklade ”Bastuvägen”, en genväg till Hajdeby från Gammelgarn. (Namnet ”bastuvägen” kom troligen av att det varit en linbastu tidigare i början vid vägen. Den brukade vi använda till lekstuga på 50-talet) Nåväl, när vi ungdomar cyklade hemåt var det mycket stoj, glam och skratt i sällskapet. Längs med vägen fanns ett litet hus, som vi kallade ”Tattas torp”. Vi stannade en stund där utanför och fick se, att det kom ut en präst från huset. Det hade börjat mörkna, och vi frågade prästen om det hade hänt något? Han sa: ”Jo. Det är en man som har dött därinne”. Prästen sa inget mer utan åkte i väg.

Tysta cyklade vi de 600 meterna till vårt hem till Hajdeby. Harry och jag stannade för att prata lite innan han skulle gå hem till sitt. Vi fick för oss att prästen bett oss om att stänga grinden där vid ”Tattas Torp”, men att vi hade glömt det. Harry och jag bestämde oss för att cykla dit igen och stänga grinden. Harry, som var den modigaste av oss två, gick dit för att stänga. Han betedde sig underligt. Han bara gned och gned med handen på grinden. Jag undrade varför han bara gned på grinden och sa till honom att stänga den. Han sa, att han ville inte lämna fingeravtryck, så vi skulle få skulden. Jag sa: ”Ähh, Stäng grinden bara!”
Han sa: ”Stäng själv!” och så vände han och gick hemåt.

Jag stängde grinden, och då öppnades dörren till torpet, och en mycket blek man med en snara om halsen stapplade nerför den lilla trappan. Jag rusade fram och försökte få upp knutarna på snaran. Då upptäckte jag att mannen var död. Där stod jag ensam och försökte få snaran av halsen på en död man, ett spöke och förskräckt ropade allt jag kunde: ”Harry, Harry. Kom och hjälp mig!”

Gunvor, min hustru, hade hört mig gny i sömnen och väckte mig med orden: ”Har du mardrömmar nu igen?”

Äntligen har vi fått tag på gula ärtor och kunde bjuda våra barn med respektive på ärtor med punsch och med pannkakor till efterrätt. Det har blivit något av en tradition att vi under hösten bjuder våra barn på något sådant.

Åtta personer blev vi runt bordet i vår lägenhet i Visby. Det var en glad stämning runt bordet och skämten och skratten var många.

Tacksam och glad över att jag, Sune Österdahl, m fam. fått en inbjudan till biskopsgården visade jag upp den. Vi kom att skoja om att tänk om jag skulle ta med mig hela min närmaste familj, barn, barnbarn och barnbarnsbarn med respektive (31 personer), då skulle vi i så fall stå där utanför biskopsgården kl. fjorton på fredag. Jag tror biskop Erik skulle bli något överraskad över att vi var så många, som hade hörsammat inbjudan. Naturligtvis förstod vi att biskopen inte menade, att jag skulle ta med hela släkten, men det fick oss att reflektera över att vi var så många i min närmaste familj. (Tre barn, åtta barnbarn och nio barnbarnsbarn. Ibland händer det att jag känner mig lite som den gamle Abraham) Vi gladdes också över att det finns just ingen osämja i vår stora familj, utan vi trivs tillsammans. Livet har lärt mig, att det är tyvärr ingen självklarhet.

Jag tänker på, när Martin Lönnebo blev intervjuad i TV efter att han kommit vilse i öknen en natt. Han fick då frågan: ”Vad tänkte biskopen på den natt då biskopen var ensam och vilse i öknen”? Martin Lönnebo svarade: ”Jag tänkte på det som är det viktigaste av allt här i världen. Relationer.”

Jag håller med biskopen. Det finns inget viktigare i livet än relationer. Goda, kärleksfulla relationer. Det gäller familjer, släkter, länder, styrande och makthavare av alla de slag.

Foto från Hajdeby, när min far Gustaf fyllde 75 år 16juli 1966. Från vänster i bild Martin Eder, Ivar Larsson, Gustaf Österdahl, Gunborg Österdahl, Elin Larsson, Anna Ekman och Rudolf Ekman.

Martin Eider. Jag hajade till, när jag fick en bok om Albatross av Erik Hoffstedt, när jag fyllde år. När jag bläddrade i boken fanns ett vykort, som Martin Eder hade skrivit. Han var tydligen med på Albatross som strandade i Herrvik år 1915, efter att ha blivit beskjuten av några båtar från ryska flottan. (Jag har tyvärr boken i Buttle och bor för närvarande i Visby, därför lite underliga formuleringar.)

Min far var med i Herrvik där döda och skadade fördes i land. Far berättade något om att de överlevande förts till ett läger i Tofta?

Martin Eder? Kunde det vara samma Martin Eder som kommit till Hajdeby för att uppvakta min far? Nej, han ser för ung ut. Han skulle i så fall varit över 80 år och det ser han inte ut för på fotot. Kan det vara en annan lösning? Kanske?

Min mor Elsa föddes i Västerhejde 1903 och gick i skola där. Hon hade en lärarinna, som jag tyvärr inte vet namnet på, men som också var med där vid Hajdeby av någon anledning. Hon hade åkt med Martin Eder. Kan det vara så, att fången från Albatross, Martin Eder, fick en son, som fick samma namn som sin far, som på något sätt hörde ihop med mammas lärarinna, och att det var därför som de var och uppvaktade min far på hans 75 års dag?

Ja, frågorna är många och jag spekulerar, men har fastnat i frågorna. Mina gamla släktingar är döda och jag kan inte fråga dem. Är det möjligen någon som känner till något, om det ligger något i mina spekulationer?

Fortsätt läsa ”Efterlysning”

Jag såg nu på eftermiddagen på TV den gamla klassiska filmen: ”Hon dansade en sommar” med Kerstin/ Ulla Jacobsson och Göran/ Folke Sundquist i huvudrollerna.

Jag har sett den förr för många år sen och tyckte den var bra redan då. I dag tycker jag mig förstå att filmen blev klassisk, inte bara för att Kerstin /Ulla Jacobsson i en av scenerna visade brösten.

Filmen grep mig mycket, eftersom jag varit präst i snart 47 år. Hade verkligen präster så stor makt över folket på 40-50-talen? Jag minns delar av den tiden och känner inte igen mig. Kanske har jag haft tur, som har mött mestadels godmodiga och kärleksfulla präster, men hade jag mött en sådan präst som den i filmen och det budskap han framförde hade jag nog valt ett annat yrke. Om kyrkan betedde sig som prästen i filmen förstår jag att folket opponerade sig mot kyrkan.

Med undantag för prästen, så var det roligt att känna igen sig i den tidens sysslor. Man satte potatis för hand efter det att en man med häst drog upp ett får med plogen. Jag minns så väl, när far körde upp fåran med ”spissplogen” och vi barn fick plocka ner sättpotatis med 30 cm mellanrum. Jag minns ”sättaren”, vagnen man körde med i filmen. Höbärgningen och mycket annat som påminde om min barndom.

Tråkigt bara det där med prästen. Ibland har jag märkt att i vissa filmer blir präster, ja t.o.m biskopar de som står för det onda och någon ”mindre religiös” som står för det goda. (Jag tänker på filmen jag såg, men ett annat ex. är filmen ”Fanny och Alexander”.)

Nåväl. Filmen ”Hon dansade en sommar” var riktigt bra, även om det sved lite det där med prästen.