Tidens gång

”Dagarna är långa, men åren går fort”

Det sa en äldre dam på ålderdomshemmet för 46 år sen, när jag som ny präst hälsade på henne. Hon satt där ensam i sitt rum och såg ut genom fönstret, när hon sa det.

Jag funderar över varför vi så gärna vill, att tiden ska gå fort? Vi, eller i alla fall jag, avskyr att ligga vaken på nätterna timme efter timme och tycker att tiden står nästan stilla. Långtråkigt är ett ord som knappast är positivt. Jag undrar därför, varför vill vi att tiden ska går fort? Vad väntar vi på? Vad längtar vi efter? Varje sekund som går är en sekund närmare vår död? Är det något att stå efter?

När man var barn hände det väl att man längtade efter, jullov och sommarlov, och när man slutat skolan längtade man efter att bli så gammal, att man fick ta körkort. Varför vill man att tiden ska gå fort också när man blivit gammal? Man avskyr även då att ha långtråkigt. Man vill ofta att dagarna och nätterna ska gå fort, men vad väntar vi på? Vad ser vi fram emot?

Jag undrar, om det har med Himlen att göra? Kan det vara så, att hela vårt liv är en skola för ett annat sorts liv, att döden inte är det totala utslocknandet, utan kanske en sorts skolexamen, för att gå vidare till någonting ännu bättre än det jordiska livet?

Ja, jag tror det finns en mening i att vi vill att tiden ska gå fort, och att ingen vill ha ”långtråkigt”.

Det sägs, att tiden går olika fort, och om en far befinner sig i rymden och hans son på jorden, så kan fadern bli yngre än sonen. (Obegripligt för mig, men jag har läst det någonstans, att det är så.)

Däremot är det lätt att förstå att man kan uppleva att tiden går olika fort. Det är stor skillnad på att uppleva tiden om man är väldigt lycklig tillsammans med någon man älskar och att sitta i ett väntrum med ett sjukt barn i väntan på att få komma in till doktorn.

Det finns också ett gammalt uttryck för när man dör. Det sägs att man då ”går ur tiden”. Något av detta upplevde jag, när jag opererades när jag hade cancer. Man visste ingenting om ”tiden” när man var sövd. Man vaknade i samma ”ögonblick” man blev sövd. Jag hade ingen aning om tiden som gått fast det tagit flera timmar.

Det för mina tankar till mötet med Herren. Om vi som tror på att det finns ett liv efter döden ska ligga under torven och vänta på mötet med HONOM kanske i 1000 tals år, eller om vi möter honom i samma ögonblick som vi dör?

För resten, jag har ju själv vid minst tusen begravningsgudstjänster läst vad som står i Johannesevangeliet 11:25 i Bibeln där Jesus säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”

.