(Fotot av mig taget när jag gjorde repetitionsmöte som bataljonspastor)
I kyrkoherdetjänsten i Bunge pastorat ingick också att man vara pastor på KA 3. Sista åren jag var i tjänst, hette det brigadpastor i Fårsösunds marinbrigad.
Det innebar några gånger att jag blev kallad, när olyckor inträffat. I sju år fick jag tjänstgöra som pastor där. Det innebar att jag varje onsdag förmiddag träffade personalen under gemytliga former.
Det innebar också att jag tillsammans med läkaren och en löjtnant som var något av personalansvarig hade samtalskvällar om krishantering och krissamtal. Jag tror att samlingarna var frivilliga, men att ändå många kom och visade stort intresse.
Det hände också att jag var med på någon övning. Korum var det ganska ofta. Jag fick också vara med, när det var dags att tacka beväringarna när deras grundutbildning var över.
Jag minns särskilt samlingen vi hade när Estonia gick under.
Varför berättar jag det här i min blogg? Svaret är, att trots viss erfarenhet är jag osäker på om jag verkligen varit till någon hjälp och nytta, som pastor?
Jag fick mig en tankeställare för ett halvår sen. Det var på ICA Maxi i Visby. En man kom fram till mig och sa:” Hu. Det är så oroligt i världen, man bråkar och slåss lite varstans. Hur ska det bli, Sune? Har du något råd eller tröst att ge?
Jag kom ihåg mannen från tidigare. Både hans mor och far hade jag haft begravningsgudstjänster för. Far hans hade omkommit i en olycka, när mannen var ett litet barn, och jag var alldeles ny som präst.
På hans fråga där på Maxi svarade jag: ”Ja Du. Jag vet inte. Jag vet inte hur det kommer att gå. Det ser mörkt ut.”
”Va- Vet inte Du heller? Jag trodde att du som präst visste och hade något lugnande att säga”, sa han och gick bedrövad bort. Jag tyckte mig för ett litet ögonblick skymta något ångestfyllt i hans ögon och jag skämdes för att jag inte hade ett bättre svar att ge honom.
Rätt svar hade nog varit, att vi får söka trygghet i vår kristna tro.
Sunes blogg 