(1 Kor 13:13)
Hans Ulfvebrand och jag är studiekamrater från Uppsalatiden. Vi har förblivit goda vänner sen dess. Vi ringer varandra ibland. Det kan gå månader och halvår mellan samtalen och ibland kan det vara flera samtal per dag. I förrgår var en sådan dag. Jag ringde Hans, och vi talade om några funderingar jag hade om hur Jesus kan förvandla oss, så att vår ängslan och rädsla för att göra fel förändras till något annat. Om vi tar emot Herren ”på rätt sätt” förändras vi, så att vi inte ens frestas att ta från någon annan, eller att vilja skada honom eller henne, att på något sätt vilja göra vår nästa illa. Jag tror, att Herren kan förvandla oss, även om jag inte kan reda ut vad jag riktigt menar.
Vi talade vidare om, att jag svarat på Kerstin Falcks inlägg på FB, att hon tyckte det var konstigt med alla trosriktningar.
Jag svarade då, att vi teologer sysslar för mycket med spetsfundigheter och hårklyverier. Jag fick ett något konstigt svar från någon, som ville ha mera strid och mera bråk om trosfrågorna. Jag begrep ingenting.
Hans berättade då i telefonen något som den nu bortgångne professorn i ekonomisk historia i Uppsala, Carl-Gustav Hildebrand sagt eller skrivit.
Han berättar om vad som hände med Sakarias, Johannes döparens far, när han fick reda på att han skulle få en son. Sakarias blev då stum. (Lukas evangelium 1 kap. verserna 11 – 19.)
Sakarias
Dagens predikan är inställd
därför att jag sett en ängel.
Jag har gett återbud förr
men aldrig av den anledningen
Skälet har varit förkylning
och offentliga uppdrag
eller till äventyrs efterutbildning.
Det vållade aldrig problem
att jag inte såg några änglar.
Den som aldrig har sett Gud
har ingen svårighet att predika om Gud
Den som aldrig har mött kärleken
kan utan svårighet föreläsa om kärlek.
Men nu när jag mött en ängel
och äntligen vet vad jag talar om
inställer jag min predikan.
Sunes blogg 