Under tiden jag var präst i Eksta fick jag min första hjärtinfarkt. Jag var 37-38 år och uppsökte sjukhuset, men man hittade inget fel på mig. Jag arbetade vidare, men fick en fruktansvärd dödsångest.
En kväll när jag somnat vaknade jag av en underlig smäll i mitt hjärta och hjärtat skenade. Gunvor kallade på ambulans, som kom ganska snabbt. Jag fick ligga på en bår och vänta ganska länge. Jag minns inte att det just var någon, som brydde sig om mig. Jag hade ju varit där förut.
Till slut kom en ung man i 30 års åldern och sa lite hånfullt till mig: Jaså, pastorn är rädd för att dö. Det var minsann inte han. Vidare sa han sen utan att ens ha tagit min puls eller något annat prov: Klassisk ångest attack. Därefter sände han hem mig i taxi till Eksta igen.
Det är möjligt att läkaren hade helt rätt. Det medförde i alla fall, att sårad som jag var, att jag uppsökte inga läkare på ett tiotal år. (Om jag minns rätt)
(Vid min andra hjärtinfarkt i 70 års åldern upptäcktes på Karolinska sjukhuset, att jag haft en infarkt mycket tidigare och att nya kärl hade bildats.)
En mycket omtyckt doktor, Lars Collén som då bodde i Eksta och som jag brukade spela pingis med, kom in till prästgården dagen efter jag varit på sjukhuset. Han ville veta hur jag mådde. Han brydde sig.
Efter det att han gått hem gick jag till mitt arbetsrum på pastorsexpeditionen och slog på måfå upp en psalm i psalmboken.. Det blev:
”Ängsliga hjärta upp ur din dvala !
Glömmer du alldeles bort vad du har?
Frälsarens vänskap, nåd och gemenskap,
ännu han lever, den samme han var……”
Jag kunde inte låta bli att le: Ängsliga hjärta upp ur din dvala..
Jag hade ju bara på måfå slagit upp en psalm och den kunde träffa så rätt. Jag tror det var då 1979-80 strax efter, som jag skrev den lilla boken:Längtan efter tro
Sunes blogg 