Har Jesus verkligen funnits och vandrat här på jorden som historisk gestalt?
Läste i Gotlands Tidningar i dag en intressant artikel, som efter vad jag tycker kan ha med Jesus att göra.
Jag läste för några år sen en bok av Nina Einhorn, som gjorde att jag hamnade i en svår troskamp. Det är viktigt för min del, att Jesus funnits som en historisk person. Har han inte gjort det utan det bara är ”fabler” alltsammans eller påhittade historier blir de betydelselösa för mig.
Nina Einhorn skriver i sin bok att det finns inga anteckningar i romerska skrifter om någon Jesus från Nasaret. Det finns någon anteckning av en historieskrivare som hette Josefus som nämner namnet Jesus, men det är troligen Jesus Barabbas som avses, skriver hon.
Jag betvivlar inte Nina Einhorns trovärdighet. Hon vet säkert vad hon talar om. Hur kan det då komma sig att Jesus inte nämns i de romerska skrifterna.
Kanske kan dagens artikel ge något av ett svar. Damnatio memoria. (Fördömandet av minnet.)
Jag läser ur GT: ”När vissa impopulära romerska kejsares tid var över bestämde efterföljaren eller den romerske senaten att deras namn skulle utplånas ur det offentliga minnet, säger Jan von Bonsdoft professor i konstvetenskap vid Uppsala universitet.”
Nu tänker jag så här: Kanske var det så med Jesus också. De kristna led hemska förföljelser under de första århundradena. Kanske ansågs då Jesus så farlig att hans minne måste utplånas. Han skulle i så fall utplånas ur alla romerska skrifter och allt som påminde om honom. Tanken var väl att minnet av honom måste utplånas. Han hade aldrig existerat.
Ja, jag vet ju förstås inte, men tanken slog mig.
Sunes blogg 
I Petrus andra brev kapitel 1 sextonde vers står det: ”Ty det var icke några slugt uttänkta fabler vi följde, när vi kungjorde för eder vår Herres, Jesu Kristi, makt och hans tillkommelse, utan vi hade själva skådat hans härlighet”. (1917 års översättning)
GillaGilla
”Damnatio memoria” tror även jag på. Det är tre månader kvar, att se två avsnitt av en svt-dokumentärer om Jesus. Jag skrev en lång kommentar om dem. Länkar finns där. De är både intressanta och kontroversiella. Kejsar Tiberius närmaste man, general Aelius Sejanus, planerade att själv bli kejsare. Tiberius och arvtagaren Caligula skulle mördas.
Många miljoner i hela romarriket hade konverterat till judendomen, för att slippa kejsarkulten. Judendomen hade därför blivit mycket viktigare, politiskt, än vad vi i allmänhet föreställer oss. Den sprack i flera partier, främst de kejsarvänliga saducéerna under Kajafas och de oppositionella fariséerna, åtminstone delvis under Jesus. Sejanus meddelade genom Pontius Pilatus och Herodes Antipas, att Jesus skulle få templet och bestämma Roms statsreligion, om han samarbetade (kanske Matt 4:8f).
”Damnatio memoria” blev ödet både för Sejanus och Jesus. Det senare var det framför allt Kajafas som krävde. Både Sejanus och Jesus var dock för stora, för att det skulle fungera till hundra procent. Minnena finns kvar. Mest av Jesus.
https://christerbroden.wordpress.com/2020/06/04/ville-jesus-morda-kejsaren/
GillaGilla